Många samtal blir det

Valrörelsen är inte bara det vi ser på TV, i tidningar och i sociala media. Valrörelsen är också oändligt många möten och samtal. En del samtal verkar inte leda någon vart, andra blir informationstillfällen för samtliga inblandade och leder förhoppningsvis till en bättre demokrati och ett större utbyte mellan förtroendevalda och de som givit dem förtroendet, eller kommer att göra det den 14 september.

Igår hann jag bara vara i valstugan i 40 minuter eftersom ett av mina barn behagade försvinna iväg med en kompis utan att tala om vart hon skulle, så jag tillbringade eftermiddagen med att leta. Men under den tiden jag var där hann jag få kontakt med flera engagerade medborgare. Först dök ett gäng studenter från Komvux omsorgsprogram upp och ställde frågor kring löner och arbetsförhållanden i vården. De blev väldigt glada när jag svarade dem att lönerna inom omsorgen måste höjas och att arbetsförhållandena måste bli bättre. Det måste vara möjligt att få fasta heltidsanställningar utan delade turer där personalen får äta i bilen och kissa i skogen. Att ge våra äldre ett värdigt liv ska skattas högt. Vi blir allt äldre och i vår kommun är andelen äldre förhållandevis hög. Med anledning av detta kan det vara värt att fundera på om kommunen eller staten kan göra riktade insatser för att rekrytera arbetskraft till vård och omsorgsyrken. I kommunen tycker vi i Vänsterpartiet att vi ska använda det landstings- och kommunägda bolaget Tiohundra AB för att skapa en stabil organisation som har möjlighet att erbjuda en flexibel vård och omsorg där personalen också arbetar under goda arbetsvillkor och med bra lön. På så vis ska den demokratiskt styrda vården utan vinstintressen kunna konkurrera om brukare och arbetskraft. Vi skulle också kunna erbjuda delfinansierad utbildning för människor som annars är arbetslösa och möjlighet till körkortsutbildning vid omsorgsprogrammet för att också göra det möjligt för studenterna att få jobb dag ett efter avslutad utbildning. Omsorgsstudenterna var mycket nöjda med mina svar och jag undrade om inte alla svarade väldigt välmenande och extra positivt så här ett par veckor innan valet, men de svarade att så var inte fallet. Till exempel Moderaternas svar hade inte alls väckt något jubel i gruppen.

Efter en stund kom två herrar och ville prata om ett utbyggt cykelvägnät i kommunen samt olägenheter med buller från Mellingeholms flygplats. De lämnade en strategi för cykelvägsutbyggnad samt förslag på vägsträckningar som de tyckte var extra viktiga. Där fanns bl a förslag om att banvallen mellan Rimbo och Norrtälje skulle kunna bli cykelväg. Superintressant. Eftersom det var den cykelväg, förutom längs väg 76 Norrtälje-Älmsta, som jag föreslog i min första motion till Kommunfullmäktige för 20 år sedan. Dessutom, vill jag poängtera, är detta intressant eftersom den delen om banvallen blev bifallen.

Efter jobbet idag var jag inbjuden till Hyresgästföreningens mobila lägenhet som är placerad utanför Stadsbiblioteket. Där fick jag, förutom att se den fina compactliving-enheten, diskutera Hyresgästföreningens lokala handlingsprogram samt skriva på ett vykort till kommunalrådet om att låta det kommunala bostadbolaget Roslagsbostäders hyresgäster slippa straffskatt. Det fanns flera bra krav i föreningens handlingsprogram. Något som jag själv uppskattade väldigt mycket var stycket om att hyresgäster själva ska få vara med och påverka vid renovering och att renoveringen inte skulle kunna höja hyran som att hyresgästen inte har råd att bo kvar. Det är ju en fråga som ligger mig själv väldigt nära då jag väntat på en renovering i två år utan att faktiskt veta om jag kommer att ha råd att bo kvar om den blir verklighet och, beroende på hur mycket en som hyresgäst får vara med att påverka, om vi verkligen vill bo kvar till den nya hyran.

Flera av de besökande till den mobila lägenheten var överväldigade och en person föreslog att sådana enheter kunde staplas i hamnen för att göra det möjligt även för ungdomar att bosätta sig där. Efter att jag varit hos Hyresgästföreningen sprang jag ner till Radio Roslagen där jag skulle duellera med Landsbygdspartiet, oberoendes representant Magnus Malmsten. Där fick vi bl a informationen att en geoteknisk undersökning av hamnen totalt dömde ut allt bostadsbyggande där och med den informationen i handen kanske vi inte ska bygga för ungdomar just där och kanske inte helst för någon annan heller. Framtida miljö/naturkatastrofer och risk för sådana är ingenting vi ska ta lätt på. Det är reella risker som ska tas hänsyn till vid byggande och planering av samhällen.

Magnus och jag fick också duellera i frågor som skolan, landsbygden, näringsliv mm. Vi var ganska överens om det mesta. När vi kom till frågan om vargens existens i Sverige hade vi dock helt skilda åsikter. Medan Lpo står för att alla vargar ska finnas i hägn, d v s inga fria vargar, så tycker vi snarare att vargstammen, för att undvika inavel, måste bli större. Vi människor har inte ensamrätt på jordklotet och vi måste lära oss att leva sida vid sida med de djur och växter som finns här och har funnits här länge. Tamdjur måste helt enkelt skyddas och det får vi gemensamt betala för, djurägare ska givetvis också ersättas vid förluster. Magnus tyckte dock att det fanns alldeles för mycket varg, att de som vill ha varg ska komma överens med markägare och sätta upp hägn där de kan vara och han antydde t o m att den svenska vargstammen innehåller korsningar med ryska hundar som använts vid spaning under sovjettiden, korsningar som är som vakthundar, men ´som inte skäller.

Jag ska inte heller säga att vi var överens om blockpolitiken. Lpo stödjer alla förslag som enligt dem är bra för landsbygden, oavsett vem som lägger förslagen. Är det det som är att vara oberoende? Jag undrar ofta i dessa tider då det flirtas hej vilt och pratas om blocköverskridande och oberoende. Magnus sade sig också vara personligt oberoende; han kommer att uttrycka sin åsikt oavsett vad ett parti förväntar sig och därför kommer han troligtvis aldrig att bli en erfaren politiker, som jag beskrevs som.

Jo, jag har varit med ett tag. Jag har aldrig resonerat som jag hör en del göra, att jag kan inte engagera mig i något parti, för tänkt om jag inte tycker som de i någon fråga. Jag är ju en del av partiet, av rörelsen, och självklart kan jag påverka partiets ståndpunkt i frågor jag tycker är viktiga. Jag har bara varit oense med partiet om frågor som jag själv inte tycker är livsviktiga, det är inte ett problem för mig.  Magnus uttryckte det som att han aldrig kommer att bli en politiskt korrekt politiker, och det är nog inte jag heller, men jag är en väldigt politiskt korrekt person. Jag har höga krav på mig själv och mår som bäst när jag lever efter dem.

Senare på dagen pratar jag skola, kvarsittning, läxor, hemmasittare, nationella prov, betyg mm med föräldrar vid fotbollsplanen. Många samtal blir det och många ställer samma fråga; Hur tror du det går, hur är känslan? Och efter alla samtal jag har med er där ute är känslan god, men jag vet att det finns många fler där ute som inte pratar med mig utan med det moderata kommunalrådet. Och därför är nog känslan hos honom också god. Men gör Sverige och Norrtälje en tjänst, rösta rött, inte oberoende, inte blocköverskridande, utan riktigt rött så att vi får ett alliansfritt styre.

Om fritids, förskola, läxor och lite till

"Eleverna i fritidshem får allt sämre tillgång till personal, grupperna blir större och personalens utbildningsnivå sjunker. Det visar ny statistik som också finns på kommunnivå. Statistiken visar även att den negativa utvecklingen har pågått under många år." Så inleds en nyhetsartikel på Skolverkets hemsida. Det är ett någon vecka sedan den publicerades, men jag har inte hunnit kommentera den förrän nu. Artikeln bekräftar någonting som vi i Vänsterpartiet, Norrtälje länge befarat; barngrupperna på fritidshemmen är stora, blir större samtidigt som personaltätheten sjunker. Nu visar det sig även att personalens utbildningsnivå sjunker.

Fritidshemmen har många viktiga funktioner för våra barn och unga. I Läroplan för Grundskolan, Fritidshemmen och Förskoleklassen anges bl a; "Skolan ska främja elevernas harmoniska utveckling. Detta ska åstadkommas genom en varierad och balanserad sammansättning av innehåll och arbetsformer. Gemensamma erfarenheter och den sociala och kulturella värld som skolan utgör skapar utrymme och förutsättningar för ett lärande och en utveckling där olika kunskapsformer är de­lar av en helhet. Ett ömsesidigt möte mellan de pedagogiska synsätten i förskoleklass, skola och fritidshem kan berika elevernas utveckling och lärande."

Många barn i de yngre skolåren tillbringar mycket tid på fritids, flera timmar om dagen. Jag har tidigare skrivit om hur jag tycker att fritidspersonalen måste ha möjlighet att hjälpa barnen med ev läxor, eftersom många barn kommer hem sent på kvällen då både de själva och föräldrarna är trötta. Egentligen borde det, enligt mig, vara självklart att skolarbete görs under skoltiden, men jag vet ju att det inte alltid ser ut så och då måste alla barn åtminstone ges goda möjligheter att klara av hemarbete. Annars menar språkläraren Pernilla Alm att det är tunt med forskning som kan visa på nyttan med läxor. Förutom att de är orättvisa riskerar de ta död på barnens naturliga kunskapstörst, anser hon och skriver just nu på en debattbok mot hemarbete.

Fritidshemmen borde i stället, enligt mig, kunna erbjuda ytterligare möjligheter att reflektera och ta till sig olika kunskaper som erbjudits barnen under skoldagen. Precis som läroplanen anger så kan olika pedagogiska synsätt användas framgångsrikt för att alla barn ska ha möjlighet att ta till sig de olika kunskaperna på sätt som passar dem. För att ett lärande ska kunna ske krävs även trygghet och att varje barn blir sett och uppmärksammat varje dag.

I Vänsterpartiet Norrtälje har vi föreslagit att det görs en översyn av gruppstorlekarna och personaltätheten på fritids och att vi sätter ett maxtak som kan betraktas som lämpligt utifrån vad vi vill att fritids ska kunna åstadkomma. vi vill också att man särskilt tittar på verksamheten för barn mellan 10-12 år. Många barn slutar på fritids i den här åldern eftersom de inte tycker att fritids har någonting att erbjuda dem. I stället går de hem, sitter kanske ensamma, kanske fastnar de vid ett dataspel eller så drar de runt på stan eller går hem till någon, bara av den anledningen att de inte vill vara ensamma. Centerpartiets vice kommunalråd med ansvar för mjuka frågor har uttalat att hon tycker det är bra att barnen slutar på fritids i den här åldern. Hon tycker att de kan gå hem och plocka ur diskmaskinen och vika strumpor i stället, det får dem att mogna. Centerpartiets vice kommunalråd med ansvar för mjuka frågor tycker att det daltas för mycket med dagens unga och skryter stolt med att hon, trots att hon är fembarnsmamma, aldrig besökt ett "dagis".

Det är trist tycker jag.  För om vice kommunalråd med ansvar för mjuka frågor hade besökt en förskola eller för den delen ett fritidshem, så kanske hon haft en annan syn på verksamhetens nytta för barnen och den arbetsbelastning som idag tynger både barn och vuxna i verksamheterna. Då hade hon kanske förstått att mindre barngrupper och högre personaltäthet hade kunnat göra verksamheten ännu bättre och att detta skulle kunna ha betydelse för vad barnen kan prestera i skolan. Hade hon också tagit del av Skolverkets siffror som visar att över 90% av alla barn i förskoleåldern är inskrivna i förskolan i Sverige idag, så hade hon förstått hur viktigt det är att den här verksamheten håller hög kvalitet.

Nu har äntligen Norrtälje kommun tagit beslut att även barn till arbetslösa och föräldralediga får rätt till Förskola 30 timmar/vecka. Och snälla Centerpartiets vice kommunalråd med ansvar för mjuka frågor; det handlar inte om att frånta föräldrar ansvar eller att institutionalisera barnen, det handlar om en socialkonstruktivistisk syn på människans utveckling och lärande tillsammans med andra. Skriv upp det.

Om skolan och rektorns roll. Och troll.

När min dotter gick på sin förra skola beklagade jag mig i ett blogginlägg över de disciplinära metoder som användes i skolan (bl a kvarsittning). Jag gnällde även över mängden läxor i en facebookstatus. Detta ledde till att jag blev inkallad till ett uppläxande möte med rektor och lärare. Det kändes ytterst jobbigt. Eftersom jag även påtalat min negativa inställning till bestraffningar som pedagogik på ett föräldramöte var syftet med att skriva om det inte att "hänga ut" skolan eller lärarna på något vis, utan att få till stånd en pedagogisk debatt med människor på nätet. Att skriva om olika dilemman i vardagen är lite av den här bloggens ledord och det är också ett av mina syften med twitter, instagram och facebook; att få till goda diskussioner kring vardagliga dilemman. Vad tycker människor? Ibland vet jag själv väldigt väl vart jag står, ibland är jag ute och famlar och vill få argument för det ena eller det andra. Vad det gäller pedagogik så är det ett ämne som jag själv studerar och är yrkesverksam inom. Min åsikt är att det alltid är viktigt att ifrågasätta och diskutera sina pedagogiska metoder och dess syften. 

Som framgått av min blogg genom tiderna tror jag inte att "hårdare tag" är det som kommer att rädda den svenska skolan. Ingen kvarsittning, utlåsning eller bestraffning och skuldbeläggande av elever och föräldrar kommer enligt mig att leda till bättre kunskaper. Jag tror inte heller på läxor för läxors skull, visst kan det vara befogat med en hemuppgift eller att jobba ikapp med något hemma, men då ska vi också ha klart för oss att alla elever inte har samma möjligheter att klara av detta. Att ha läxor för att det är bra att ha läxor tycker jag är diskriminerande och borde gå stick i stäv med Skollagens kompensatoriska uppdrag.

Jag har också varit en förespråkare för att flytta skolavslutningen från kyrkan. Kyrkan är öppen för alla och det är alla fritt att gå dit på sin fritid. Det finns ett stort utbud av konserter och gudstjänster som är stämningsfulla och traditionsbundna, men det finns också helt nya otraditionella inslag i kyrkans verksamhet. Skolan har ett annat uppdrag och därför har jag tyckt att det är lämpligt att hålla själva avslutningen någon annan stans än i kyrkan. Därmed inte sagt att skolan kan göra en utflykt till kyrkan under december för att sjunga psalmer och lyssna på en historia om Jesu födelse. Detta kan göras i undervisningssyfte om den kristna jultraditionen i Sverige. Det kan också göras frivilligt, då elever som inte önskar delta får andra uppgifter på skolan. Men avslutningen ska vara för alla.

Idag har min dotters förra skola en ny rektor. Han och hans ledningsgrupp har tagit ett beslut att flytta julavslutningen från kyrkan. Flera föräldrar blev då upprörda och gick ut i lokaltidningen och startade en facebookgrupp. De fick då också ovälkommet påhäng från rasister runtom i Sverige som försöker vända den här typen av aktioner till sin fördel. Syftet med tidningsartikeln eller, den nu bortplockade, facebookgruppen, var inte att skapa en diskussion utan att förändra ett fattat beslut. Inget fel i det, men undrar om dessa föräldrar blir kallade till samtal av lärare och rektor? Rektorn är nu för övrigt allvarligt hotad av anonyma fegisar. Rasisterna hävdar att rektorn är feg och ger vika för "starka minoritetsgrupper" i det svenska samhället, men sanningen är snarare att rektorn har tagit ett väldigt modigt beslut och de "starka minoritetsgrupperna" i form av hotande rasister inte har dykt upp förrän efter beslutet. En rektor ska kunna fatta beslut utefter sin utbildning och kompetens, lutat på lagar och rekommendationer för den svenska skolan. Detta ska kunna ske utan hotbild. Hur ska vi kunna få en högkvalitativ jämlik skola om skolans personal ska behöva oroa sig för hot och trakasserier?

En dyster läsning

Dagens mest uppmärksammade händelse verkar, landstingsfullmäktige till trots, vara presentationen av årets PISA-rapport. Rapporten visar att svenska elever presterar sämre i såväl matematik, läsförståelse och naturvetenskap. Pojkar presterar sämre än flickor och lågpresterande elever försämrar sina resultat ytterligare, d V S kunskapsklyftorna ökar. Rapporten kommenteras i gammelmedia och flitigt i sociala media. Givetvis blir den ett politiskt slagträ, så kaxigt som jan Björklund har dömt ut och förändrat den svenska skolan efter sina egna tankar får han nu också stå till svars. Under de sju år han varit utbildningsminister har resultaten gått stadigt nedåt. Många kommentarer i sociala media menar att politiker nu ska "sluta tjafsa" och nå konsensus kring de förbättringar som måste göras i skolan. Detta är, menar jag, är kommentarer från människor som inte har förstått att "förbättringar i skolan" är ett politiskt betingat begrepp. Det skiljer sig partier emellan vad vi tror är det bästa för skolan. Jan Björklund (fp) har nu genom att tvärtemot vad all pedagogisk forskning visar, tillåtits att försöka förbättra skolresultaten genom tidigare betygssättning, hårdare disciplin och segregering genom det fria vinstinitierade skolvalet.

Sen kan jag hålla med om att det blir löjligt att bara skuldbelägga varandra, det leder inget vart. Björklund skyller ju i sin tur på socialdemokraterna och flumskolan. Flumskolan? Vilket ovetenskapligt använt begrepp. Vad innebär flumskolan? När var flumskolan i bruk? Hur länge kan den användas som argument för dåliga skolresultat?

Oavsett vems fel de ständigt nedåtgående kunskapsresultaten är, är det allra allvarligaste alla de barn som drabbas av detta. Dessutom tycker barnen, enligt PISArapporten, att de är ganska duktiga i skolan. Vem ska tala om sanningen för dem? Och vilka system för att ge dem en andra chans finns då kvar i samhället?

Oroande är också var detta kommer att leda arbetet med förbättringar av skolresultaten i norrtälje kommun. Det är sedan länge accepterat att skylla barnens resultat på avsaknad av studietradition i hemmen. Det finns också hos många en acceptansen för att slå sig till ro med detta och tro att alla, oavsett fullständig skolgång, kommer att ha möjlighet att starta sitt eget lilla företag och gå runt på det. För dem kommer det här resultatet att vara välkommet, de kan nu också luta sig tillbaka på en nationell trend som befriar dem från allt ansvar att ta initiativ till en förändring.

En av de allra viktigaste punkterna i PISArapporten är den som visar på hur likvärdigheten i utbildningen försämrats. Detta har gått att utläsa redan i tidigare rapporter och det är ganska enkelt att se att det fria skolvalet är en huvudorsak till denna segregering av elever. I skollagen finns tydliga skrivningar om skolans kompensatoriska uppdrag. Skolor måste nu också ges reella möjligheter att arbeta med detta uppdrag. Skattepengar som tillförs skolan ska stanna i skolan och användas för att ge eleverna den undervisning de har behov av. De pengarna behövs i skolan och ska inte gå till privata vinster. Mindre klasser, fler lärare och möjligheter att tillämpa olika inlärningsstilar. Hög kvalitet på förskola och fritids. Trygga barn som tycker det är roligt att lära sig nya saker, inte stressade och pressade barn som är beroende av hjälp hemifrån för att hänga med i skolarbetet genom läxor.

Vi tycker inte lika, Jan Björklund och jag, det kan bli svårt att arbeta för en höjd kvalitet inom skolan genom politisk samsyn. Jag tror ett maktskifte är en bättre lösning.

Kropp och knopp

Jag hörde det redan när jag själv gick i skolan, en lärare som sa åt en klasskamrat till mig att sluta med idrottandet på fritiden och koncentrera sig på skolarbete istället. Idag har jag hört det igen, att lärare till en av dotterns kamrater sagt att det var förbjudet att gå på träning dagen innan ett prov och över huvud taget ifrågasatt att elever som inte presterar topp i skolan ägnar sig åt idrottsutövning på fritiden. Tydligen utdelas även priser till elever som gör bäst ifrån sig på proven, vilket givetvis stressar de barn som vet att de har svårt att trycka in just den här kunskapen i huvudet.

 

Jag blir så arg. Och det är av flera anledningar. För det första kan det ju vara så att den här idrotten är något som det här barnet är duktigt i, som hen får vara bra, kanske t o m en vinnare i, när nu inte skolarbetet går så bra. Varje barn har ju rätt att få känna sig bra, att få känna sig duktig. Att ta bort detta från ett barn kan inte ge hen lust och kraft att prestera bättre i t ex matematik.

 

För det andra visar forskning att dagens barn sitter alltför mycket stilla och blir fetare och fetare, vilket i sin tur leder till dåligt självförtroende, sjukdom och för tidig död. Och stora kostnader för samhället. Stora kostnader för samhället orsakas även av ensamma människor som saknar nätverk. Idrottsrörelsen fyller här en enormt viktig funktion för barnen som får lagkamrater och andra nätverk och förebilder bestående av aktiva ungdomar och vuxna ledare. Dessutom är idrotten och intresset för att sköta sin hälsa ett gott skydd mot rökning, alkohol och droger.

 

Forskning visar också att fler idrottstimmar i skolan skulle ge bättre resultat även i andra ämnen. Våra kroppar behöver röra sig för att fungera. Trots detta har idrottstimmarna i skolan minskat till förmån för svenska och matematik.

 

För det tredje är det väl knappast troligt att ett barn lär sig mer för att "lärandet" blir ett alltmer påtagligt tvång som också knuffar bort glädjeämnen i livet. Inställningen till skolan kan knappast bli positiv.

 

Det är viktigt att alla barn får möjlighet att tillgodogöra sig de kunskaper de behöver för att bli aktiva, friska deltagare i ett demokratiskt samhälle. Detta kan inte göras genom att vi förbjuder dem att delta i idrottsrörelsen och tvingar föräldrarna att tjata gångertabellen all "ledig" tid. Det är skolan som ansvarar för att kunna anpassa undervisningen så att alla elever kan tillgodogöra sig nödvändiga kunskaper. Föräldrarnas viktiga ansvar kan mycket väl vara att se till att barnen kommer till träningen och upprätthåller god hälsa och sunda nätverk för ett framtida friskt liv.

Hur länge är barnens idrott en lek?

Jag lade ut en Facebookstatus som egentligen handlade om hur mycket barn/ungdomsidrotten kostar i såväl reda pengar som tid för föräldrarna och fick ganska många intressanta kommentarer. Vad jag syftade på från början var att det kan se billigt ut med 400 kronor för medlemskap i en klubb ett år (om man jfr med t ex att dansa en termin för 1600 kr), men sedan tillkommer ju kostnader för tävlingar och matcher, en klubboverall (som alla har), diverse resor, lotter, fika, lagstärkande samkväm och träningsläger. Utöver det som sker i klubben brukar det sedan anordnas olika aktiviteter som idrottsskolor och annat på loven som barnen gärna vill delta i. Det är lätt i teorin att säga att det inte är något tvång att delta i allt det här. Ett barn kan spela i sina vanliga gympakläder och låta bli att delta i evenemang utöver de ordinarie träningarna, men det blir inte särskilt roligt. Syftet med t ex lagstärkande samkväm och träningsläger är ju bl à att få gruppen tätare och att 'bli kompisar' även utanför idrotten. Själv tror jag att detta är nödvändigt för att barnen ska kunna hålla motivationen att fortsätta med regelbunden träning upp genom de trassliga tonåren.

Sen kom diskussionen inte enbart att handla om kostnader för idrotten utan också om elitsatsningar och hur mycket lek det ska vara i barnidrotten. Jag skulle vilja påstå att det i nioårsåldern är ganska så svårt att börja som nybörjare då barnen redan är mycket duktiga på det de utövar och det krävs stor vilja för att lyckas ta sig upp i nivå från nybörjare. Det är också vid nioårig ålder näst intill omöjligt att ha mer än en fritidsaktiviteter då träningstiderna nu är uppe i tre gånger per vecka +matcher och tävlingar. Barnen har vid den här åldern också ett antal läxor och ev andra intressen än idrott.

Jag vet att några av er inte tror mig nu, men jag är kritisk till överfyllda almanackor och det speciellt för barnen som inte själva på samma sätt kan känna av när det är tid för återhämtning. Samtidigt så vill jag att de ska få fotfäste i föreningslivet och ha många betydelsefulla nätverk att falla tillbaka på under sin uppväxt. Vad är lagom? Hur möjliggörs lagom träning som fortfarande är kul samtidigt som barnen känner att de utvecklas?

Jag beundrar verkligen alla de ideella krafter och föräldrar som ställer up och ser till att barnen får träna och ha roligt och jag riktar också ett tack till klubbarna som bistår med ledarutbildningar så att alla barn kan tas emot på bästa sätt. Själv engagerar jag mig i den mån jag har tid och möjlighet med tre barn, jobb och egna åtaganden på andra håll, men det är viktigt att även de barn, vars föräldrar har knappa, eller inga, möjligheter alls, får chans att delta och känna sig inkluderade i idrotten och föreningslivet. De ska inte behöva sluta p g à pengabrist, utanförskap tillflöde av föräldrarnas bristande kapacitet etc.

Idag tränar min nioåring inom två idrotter där träningarna är förlagda tre ggr /vecka och idrott. Som tur är krockar det. Hon har några timmars läxläsning som ska göras varje vecka och hon älskar att leka med kompisar och bara vara utan krav. I höst måste jag nog tvinga henne att sluta med någon av idrotterna. Jag vill göra det. Innan hon själv går in i väggen.

Är läxorna värda besväret?

Igår gick ett nyhetsprogram på svt1 där de talade om att läxor är den största konfliktorsaken i många hem. En intervjuad man skrattade och tyckte att det ändå var okej, så har det alltid varit, sa han, och det handlar om att föräldrarna ska ta ansvar och visa sin auktoritet över barnen, som i sin tur ska fostras. Idioti, tänker jag. Hur kan lärande bli roligt och entusiasmerande om det samtidigt är den största orsaken till konflikt inom familjen? Det finns ju så mycket andra konflikter. "Välj dina strider", säger experterna när de vill hjälpa familjer att minska antalet konflikter mellan barn och föräldrar.

För snart två år sedan publicerade Forskning och Framsteg denna intressanta artikel om läxors för och nackdelar (Läxor - för livet eller i onödan). Vi vet sedan länge att läxor missgynnar barn från svagare hem. Det har också visat sig att det har tillkommit allt fler outtalade läxor, de barn som inte hinner med arbetet i skolan får helt enkelt ta hem och göra färdigt. Läxor, avsedda för att skapa en länk mellan skolan och hemmet, har också i viss mån förlorat sitt syfte i och med alla de nya läxläsningsföretag som föräldrar gladeligen anlitar för att kunna stryka en stor konfliktorsak i hemmet. Om läxor ska vara bra bör de, enligt artikeln, vara mer individanpassade och ge direkt återkoppling.

När vi kommer hem är jag tvungen att snabbt få fram mat på bordet medan de två yngsta gråter och gnäller av trötthet och skolbarnet fräser. Ibland har hon träning (ja, det är viktigt att röra på sig också. Och att engagera sig i föreningslivet. Men skolarbetet går naturligtvis före allt annat, har dottern fått sig tillsagt i skolan). Hur som helst är det ingen inbjudande läxmiljö hemma vid tidpunkten för träning. Vi är alla trötta efter en hel arbetsdag. Hur kan man kräva att barn ska ha en längre arbetsdag än åtta timmar, kanske t o m tio?

Jag har resignerat vad det gäller läxkonflikten. Det är en strid jag väljer att välja bort. Hon kommer väl på det själv. När hon är mogen att ta eget ansvar för sina studier. De får väl höra av sig från skolan om hon ligger långt efter, om hon inte klarar målen. "sitt ned med ditt barn i lugn och ro och låt läxstunden bli en stund av lugn och ro" stod det i nån läxläsningsanvisning. Vad ska vi göra med de andra två då? Låsa in dem i en ljudisolerad låda? Det finns faktiskt tillfällen då jag rent av förbjuder läxläsning (ja, en sån korkad förälder är jag). Min syn på lärande tvingar mig att tycka att det är djupt olämpligt att traggla multiplikationstabellen vid sängdags när huvudet bultar av trötthet eller att stiga upp klockan fem på morgonen för att träna rättstavning. Jag tror inte det ger någonting jämfört med vad det kostar i energi.

Min dotter, som har sett Lilla Aktuellt på TV, tänker ta upp frågan om läxläsning på klassrådet. Hon har nämligen sett en kille där som lyfte frågan, fick eleverna med sig och det resulterade i att skolan slutade med läxor helt och hållet. Jag är glad att hon har så stor insyn och kunskap om hur vårt demokratiska system ska fungera och att hon kan göra upp en plan för hur hon ska kunna nå ett mål. Jag är däremot rädd för att hon blir besviken och bönar och ber om att hon inte ska ge upp hoppet och bli avtrubbad.

ganska oglamouröst

Efter en helg med konferens, ridning, simning och farsdagsbesök känner man sig rätt mör när måndagen kommer. Och måndag tisdag är skoldagar, nu med matematik på schemat från 9.30-16.00. Jo, vi ska lära oss hur man lär barn matematik, och det låter ju bra i teorin. Halv fem kommer man hem och kastar i Storasyster en smörgås så att hon kan byta om och åka till fotbollsträningen. Medan hon är borta tittar jag i henner skolväska och finner att hon har tre läxor den här veckan; turkiska läxan till på onsdag, den vanliga läs- och skrivläxan till på fredag och; hej och hå; en matteläxa till imorgon.

Dottern kommer hem vid halv sju och ska då äta middag, duscha, ringa ett samtal och sedan göra tre sidor matematik. Klockan går och två småsyskon är trötta, gråter och bråkar kring köksbordet där Storasyster ska göra sin läxa. Mamman försöker diska, plocka undan och underhålla dem för att låta Storasyster räkna i fred. Men hon behöver ju mammans hjälp. Klockan blir åtta och mamman tvingar Storasyster att avbryta läxorna, hon får gå upp tidigare imorgon bitti. Pedagogiken hoppade vi över. Storasyster vill inte göra läxan alls. Hon är bara sämst på matte. Hon fattar ingenting. "Du kan", säger mamman trots att hon lärt sig annorlunda i skolan idag. "Hon kanske är koko", säger Mellansystern och allting flyter på ungefär som vanligt; ganska oglamouröst bland spaghetti och brödsmulor under köksbordet.

Nu när jag pluggar och är mammaledig hämtar jag barnen tidigare än när jag jobbade. Men det blir ändå svårt att hinna med läxor när det är aktiviteter flera gånger i veckan, samt att det är svårt att få lugn och ro med två småsyskon som också vill ha uppmärksamhet och läxor och mammans hjälp. Precis samtidigt.

Vi har inte råd att anställa någon för att läsa läxorna med Storasyster, inte ens med RUTavdrag, och jag vet inte när i vårt tämligen späckade schema vi skulle kunna få in den aktiviteten heller. Bättre vore väl om barnen fick göra skolarbetet i skolan? Inte vill väl vi vuxna ta med oss arbetet hem (även om vi gör det ibland). Annars borde åtminstone barn med långa dagar på fritids ges möjlighet att få hjälp med läxorna där. Det är oacceptabelt att de som har råd ska kunna anställa läxhjälp till sina barn med subvention av våra skattepengar. Då får vi dubbelt betala för att deras barn ska ges försprång framför våra i den jämlika svenska skolan. Vi behöver inse att samhället måste förändras. För våra barns framtids skull. För alla barns framtids skull.

Fritids - en bortglömd vardag?

Ulrika Falk skriver idag en mycket bra artikel angående fritids i lokaltidningen. Det pratas hela tiden om kvalitet i skolan, krav på kunskaper, utbildade lärare etc. Men vem pratar om fritids? Vem vet egentligen hur barnen har det på fritids om dagarna? Frågan är om ens personalen vet det (utan att mena något ont om personalen).

På min dotters skola finns det tre fritids inrymda i skolans lokaler tidiga morgnar och eftermiddagar efter skolans slut. På det fritids min dotter går är det 55 barn inskrivna. Jag gissar att det ser ungefär likadant ut på de båda andra, d v s ca 165 barn. På 55 barn finns 4 faktiska personer anställda (jag vet ju inte om de jobbar heltid allihop). Det gör mer än 10 barn per vuxen. Barnen vistas i lokalerna eller på gården. Ofta verkar det som om de är ensamma ute på gården och de vuxna finns tillgängliga inomhus. Det är då svårt för personalen att veta hur varje barn egentligen har det på fritids.

Att börja skolan det år man fyller 6 år kanske är lämpligt, jag säger ingenting om det här, man kanske är lagom mogen för skolan då, men att börja på fritids, det tycker jag att man är för liten för. Från att ha varit på förskolan med 4 personal på runt 20 barn, ständig uppsyn och tydliga föräldrakontakter vid hämtning och lämning ska ett barn helt plötsligt klara av att ta kontakter och sysselsätta sig själva, gå på toaletten själva (även vid numbertwo), veta vad man ska klä på sig och klara av det själva, välja om man vill äta frukost eller inte och mycket mycket mer. På fritids ska man i stort sett klara sig själv, men det finns vuxna till hands. På förskolan är ju de vuxna mycket mer involverade i att se barnen och hjälpa dem som inte kommer in i eller klarar av leken.

Efter långa stojiga dagar är barnen trötta och trots att de gärna vill leka för sig själva hemma en stund så orkar de inte så länge. Det blir nästan bums i säng. Helt klart blir det ett fördelaktigt läge för de som har möjlighet att tillbringa sin tid efter skolans slut i en lugnare miljö. Dessa barn kommer säkert att vara mer utvilade och klara av skolarbetet bättre. Blir det sen läxor på det här också så har jag faktiskt ingen aning hur man håller glöden uppe att klara av dessa också.