Jag lade ut en Facebookstatus som egentligen handlade om hur mycket barn/ungdomsidrotten kostar i såväl reda pengar som tid för föräldrarna och fick ganska många intressanta kommentarer. Vad jag syftade på från början var att det kan se billigt ut med 400 kronor för medlemskap i en klubb ett år (om man jfr med t ex att dansa en termin för 1600 kr), men sedan tillkommer ju kostnader för tävlingar och matcher, en klubboverall (som alla har), diverse resor, lotter, fika, lagstärkande samkväm och träningsläger. Utöver det som sker i klubben brukar det sedan anordnas olika aktiviteter som idrottsskolor och annat på loven som barnen gärna vill delta i. Det är lätt i teorin att säga att det inte är något tvång att delta i allt det här. Ett barn kan spela i sina vanliga gympakläder och låta bli att delta i evenemang utöver de ordinarie träningarna, men det blir inte särskilt roligt. Syftet med t ex lagstärkande samkväm och träningsläger är ju bl à att få gruppen tätare och att 'bli kompisar' även utanför idrotten. Själv tror jag att detta är nödvändigt för att barnen ska kunna hålla motivationen att fortsätta med regelbunden träning upp genom de trassliga tonåren.
Sen kom diskussionen inte enbart att handla om kostnader för idrotten utan också om elitsatsningar och hur mycket lek det ska vara i barnidrotten. Jag skulle vilja påstå att det i nioårsåldern är ganska så svårt att börja som nybörjare då barnen redan är mycket duktiga på det de utövar och det krävs stor vilja för att lyckas ta sig upp i nivå från nybörjare. Det är också vid nioårig ålder näst intill omöjligt att ha mer än en fritidsaktiviteter då träningstiderna nu är uppe i tre gånger per vecka +matcher och tävlingar. Barnen har vid den här åldern också ett antal läxor och ev andra intressen än idrott.
Jag vet att några av er inte tror mig nu, men jag är kritisk till överfyllda almanackor och det speciellt för barnen som inte själva på samma sätt kan känna av när det är tid för återhämtning. Samtidigt så vill jag att de ska få fotfäste i föreningslivet och ha många betydelsefulla nätverk att falla tillbaka på under sin uppväxt. Vad är lagom? Hur möjliggörs lagom träning som fortfarande är kul samtidigt som barnen känner att de utvecklas?
Jag beundrar verkligen alla de ideella krafter och föräldrar som ställer up och ser till att barnen får träna och ha roligt och jag riktar också ett tack till klubbarna som bistår med ledarutbildningar så att alla barn kan tas emot på bästa sätt. Själv engagerar jag mig i den mån jag har tid och möjlighet med tre barn, jobb och egna åtaganden på andra håll, men det är viktigt att även de barn, vars föräldrar har knappa, eller inga, möjligheter alls, får chans att delta och känna sig inkluderade i idrotten och föreningslivet. De ska inte behöva sluta p g à pengabrist, utanförskap tillflöde av föräldrarnas bristande kapacitet etc.
Idag tränar min nioåring inom två idrotter där träningarna är förlagda tre ggr /vecka och idrott. Som tur är krockar det. Hon har några timmars läxläsning som ska göras varje vecka och hon älskar att leka med kompisar och bara vara utan krav. I höst måste jag nog tvinga henne att sluta med någon av idrotterna. Jag vill göra det. Innan hon själv går in i väggen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar