Hur länge är barnens idrott en lek?

Jag lade ut en Facebookstatus som egentligen handlade om hur mycket barn/ungdomsidrotten kostar i såväl reda pengar som tid för föräldrarna och fick ganska många intressanta kommentarer. Vad jag syftade på från början var att det kan se billigt ut med 400 kronor för medlemskap i en klubb ett år (om man jfr med t ex att dansa en termin för 1600 kr), men sedan tillkommer ju kostnader för tävlingar och matcher, en klubboverall (som alla har), diverse resor, lotter, fika, lagstärkande samkväm och träningsläger. Utöver det som sker i klubben brukar det sedan anordnas olika aktiviteter som idrottsskolor och annat på loven som barnen gärna vill delta i. Det är lätt i teorin att säga att det inte är något tvång att delta i allt det här. Ett barn kan spela i sina vanliga gympakläder och låta bli att delta i evenemang utöver de ordinarie träningarna, men det blir inte särskilt roligt. Syftet med t ex lagstärkande samkväm och träningsläger är ju bl à att få gruppen tätare och att 'bli kompisar' även utanför idrotten. Själv tror jag att detta är nödvändigt för att barnen ska kunna hålla motivationen att fortsätta med regelbunden träning upp genom de trassliga tonåren.

Sen kom diskussionen inte enbart att handla om kostnader för idrotten utan också om elitsatsningar och hur mycket lek det ska vara i barnidrotten. Jag skulle vilja påstå att det i nioårsåldern är ganska så svårt att börja som nybörjare då barnen redan är mycket duktiga på det de utövar och det krävs stor vilja för att lyckas ta sig upp i nivå från nybörjare. Det är också vid nioårig ålder näst intill omöjligt att ha mer än en fritidsaktiviteter då träningstiderna nu är uppe i tre gånger per vecka +matcher och tävlingar. Barnen har vid den här åldern också ett antal läxor och ev andra intressen än idrott.

Jag vet att några av er inte tror mig nu, men jag är kritisk till överfyllda almanackor och det speciellt för barnen som inte själva på samma sätt kan känna av när det är tid för återhämtning. Samtidigt så vill jag att de ska få fotfäste i föreningslivet och ha många betydelsefulla nätverk att falla tillbaka på under sin uppväxt. Vad är lagom? Hur möjliggörs lagom träning som fortfarande är kul samtidigt som barnen känner att de utvecklas?

Jag beundrar verkligen alla de ideella krafter och föräldrar som ställer up och ser till att barnen får träna och ha roligt och jag riktar också ett tack till klubbarna som bistår med ledarutbildningar så att alla barn kan tas emot på bästa sätt. Själv engagerar jag mig i den mån jag har tid och möjlighet med tre barn, jobb och egna åtaganden på andra håll, men det är viktigt att även de barn, vars föräldrar har knappa, eller inga, möjligheter alls, får chans att delta och känna sig inkluderade i idrotten och föreningslivet. De ska inte behöva sluta p g à pengabrist, utanförskap tillflöde av föräldrarnas bristande kapacitet etc.

Idag tränar min nioåring inom två idrotter där träningarna är förlagda tre ggr /vecka och idrott. Som tur är krockar det. Hon har några timmars läxläsning som ska göras varje vecka och hon älskar att leka med kompisar och bara vara utan krav. I höst måste jag nog tvinga henne att sluta med någon av idrotterna. Jag vill göra det. Innan hon själv går in i väggen.

Allt nytt är inte guld som glimmar

Samtidigt med skolavslutningen duggar artiklarna om den "nya barnfattigdomen" tätt. Det verkar som om Den nya barnfattigdomen har ett samband med De nya Moderaterna. Åtminstone hänger den tätt samman med Den nya familjepolitiken. Själv besökte jag inte skolavslutningen i år och lika väl var väl det. Jag tillhör den gruppen som nästan mår illa av rektorstal om det efterlängtade sommarlovet och alla spännande aktiviteter som det ska medbringa. Jag tänker på barn som kanske inte får någon ledighet. Jag tänker på barn där ledigheten innebär ångest och vånda. Jag tänker på barn som inte ska nås av de spännande aktiviteterna. Jag tänker på barn som ska delas på och tvistas om av oense föräldrar under sin ledighet.Jag tänker på ungdomar som går utan sommarjobb och således utan pengar.

Idag finns 220 000 barn i Sverige som räknas som fattiga. Ännu fler lever med knappa marginaler. Idrottsläger, simskolor, semesterresor och utflykter är för många inte att tänka på. För många i den kommun jag bor är sommaren den enda tid på året det finns arbete och föräldrarna kanske måste jobba hela sommaren. Jag är glad att Kristian Krassman motionerat om en avgiftsfri skola. Lika ledsen är jag att den moderatledda majoriteten aldrig kommer att ens undersöka vad den innebär. Förhoppningsvis kan den leda till en seriösare och bredare debatt på andra arenor än "goddag yxskaft-debatt" på fullmäktigesammanträdet. I Vänsterpartiet vill vi också att det ska finnas avgiftsfria simskolor för kommunens barn vid våra utomhusbad på somrarna. Vi vill att muséer åter ska bli avgiftsfria och att teatergrupper ska besöka skolor och förskolor regelbundet. Och...

Nej, det går förstås inte om man vill sänka skatten med ytterligare 20 öre. Jag är inte principiellt för skyhöga skatter, skattemedel måste också användas förnuftigt för att utjämna skillnader mellan fattig och rik, mellan svag och stark. Idag används skattemedel bl a för att subventionera rikas städhjälp medan skolan har stora kvalitetsbrister och den gemensamma omsorgen om våra äldre falnar till ett minne blott. Moderaterna med bihang i Norrtälje menar att kvalitet på skola, förskola, äldreomsorg mm år 2013 ska vara så god att den medger en skattesänkning. Tillåt mig bita mig själv i köttet för att inte skrika/skratta/gråta/få ett vansinnesutbrott eller helt enkelt föraktfullt säga: Lycka till grabbar! (och ta med tanten som "aldrig varit på ett dagis" också)

Allas möjligheter

Antalet fattiga barn i Sverige ökar för första gången sedan 1997. Idag finns en kvarts miljon fattiga barn i Sverige. De fattigaste grupperna är barn till ensamstående och barn med utländsk bakgrund. Allra fattigast är barn med utländsk bakgrund och ensamstående förälder. Av dessa är vartannat barn fattigt medan barn med svensk bakgrund och sammanboende föräldrar endast är fattiga i enstaka fall (3,5%).

Det finns många sätt vi kan och måste jobba för att utjämna skillnader mellan de som har och inte har i vårt samhälle. Idag föds barn i Sverige med avsevärt olika förutsättningar, de går i skolor som enligt europeiska undersökningar inte uppfyller kraven på likvärdighet. Barn föds in i en värld, en mall, en klass som är svårare och svårare att klättra ur. Samhället erbjuder inte längre de möjligheter som gör att vi alla kan lyckas. Nu står hoppet till tävlingar som Idol och Talang för de som inte föds med silversked i munnen.

I Norrtälje kommunfullmäktige har undertecknad och Hanna Stymne Bratt (S) motionerat om att kommunen ska undersöka behovet av barnomsorg på obekväm arbetstid. Vi tror att detta är en service som skulle möjliggöra heltidsarbete för många ensamstående kvinnor, men vet att det även finns många sammanboende som inte kan arbeta så mycket som de vill och kanske behöver p g a barnomsorgens otidsenliga öppettider. På många arbetsplatser krävs att du arbetar kvällar och helger för att erbjudas heltidsarbete och är du ensamstående med små barn och svagt nätverk är ju detta en omöjlighet.

Andra motioner i Norrtälje kommunfullmäktige som skulle förbättra situationen för de fattiga barnen är t ex motionen av Kristian Krassman (S) om en avgiftsfri skola, en skola där alla barn kan ta del av allting utan att bekymra sig om att aktiviteten på friluftsdagen kostar pengar, teaterbesöket, luciaframträdandet och skolresan kostar pengar. En annan motion av Krassman berör SFIelevers möjlighet att få praktikplatser inom kommunala verksamheter. Det är indirekt en motion som förbättrar de fattiga barnens situation då föräldrar med utländsk bakgrund kan få in en fot på den svenska arbetsmarknaden, lära sig språket, skaffa sig kontakter och i förlängningen kanske också får ett arbete som gör att de kan försörja sig och sina barn.

Inom vänsteroppositionen i Norrtälje kan vi inte acceptera de klyftor som allianssamhället har skapat mellan fattiga och rika barn. Vi kommer att fortsätta peppra kommunfullmäktige med motioner om hur vi ska komma tillrätta med de skilda världarna som ska skapa framtidens likvärdiga vuxna.

Vi måste ge ALLA barn chansen

Förra veckan läste vi i Norrtelje tidning om hur fler och fler barnfamiljer vräks från sina bostäder i vår kommun. Detta vittnar om hur viktigt det är med ett allmännyttigt bostadsbolag som kan användas för att ta socialt ansvar och se till att alla har någonstans att bo. I Vänsterpartiet tycker vi att det kommunala bostadsbolaget Roslagsbostäder ska ha som främsta mål att fylla invånarnas behov av bostäder och inte att gå med vinst. I Vänsterpartiet tycker vi inte att människor ska kunna vräkas på ekonomiska grunder, de ska då istället få hjälp med sin ekonomi och betalningen av sina hyror. Framför allt, måste vi ha möjlighet att se till att inte ställa barn på backen, se till att barn har en fast punkt att växa upp på och inte flyttas runt i tillfälliga, otrygga boenden.

Fattigdomen bland barn har ökat med 50% de senaste fyra åren. Klyftorna mellan de som har och de som inte har ökar och inte ens från början kan vi människor sägas ha liknande möjligheter att ta oss fram genom livet. Det är helt oacceptabelt. Alla barn som föds i Sverige måste få känna att samhället arbetar för att ge dem möjligheter till likvärdiga chanser att lyckas. Ingen ska behöva känna sig dömd från början. Ekonomiska trångmål hos föräldrarna ska inte beröva barnen möjligheter att ha fritidsintressen, att följa med på skolutflykter eller göra andra saker som "alla" gör. Vänsterpartiets förslag om att alla gymnasieungdomar ska få SLkort gratis är bra, att inträde till simhallar ska vara gratis för barn och ungdom är också ett bra förslag. Det hjälper oss att utjämna lite av skillnaderna i möjligheter. Det hjälper oss att visa att vi tar alla barns möjligheter till ett rikt liv på allvar.