Sveket mot flickorna

Idag var jag på en konferens om barns psykiska hälsa, en konferens som norra sjukvårdsstyrelsen inbjudit de norra kommunerna till för att diskutera fakta och samverkan. Och alla kommuner hade representanter på plats. Utom kommunen jag arbetar i. Och kommunen jag bor i, för den tillhör ju liksom inte längre landstinget efter som vi har vårt eget samarbete här uppe. Jaja...

Dagen inleddes med en påminnelse om arbetet med barnkonventionen. Intressant att bli påmind om den ännu en gång inom en veckas tid. Så sent som i torsdagskväll satt chefen och viftade med den på ett infomöte för nya föräldrar och talade om att vi arbetade aktivt med den. Och den kortversionen hon hade har jag aldrig sett förut...

Nu hör ni att jag låter lite bitter och spydig, men det var en bra dag i många avseenden, mycket information och även ett par goda exempel på bra arbete som utförs. Tiden före lunch fick vi lyssna till, jag tror inte mindre än fyra män, docenter allihop, experter, som talade om hur det ser ut idag och hur det såg ut igår, hur man mäter psykisk hälsa osv. Alla var rörande överens om att det som oroar är den ökande psykiska ohälsan hos unga flickor, 13-15 år. Några olika förklaringsmodeller presenterades också; Ungdomar dricker allt mer (en utmaning för oss vuxna i den fria marknadens tidevarv), ungdomsarbetslösheten som utvecklades under mitten av 90talet har inte återhämtat sig, många fler ungdomar studerar längre och för de ca 28% som går ut gymnasiet med ofullständiga betyg så ter ju detta sig inte särskilt lockande. En annan föredragare hade två punkter som han kallade Sveken mot barnen; det ena var den nya socialtjänstlagen 1981 och det andra var kommunaliseringen av skolan. Samma föredragare var också inne på flickors tidigare mognad och att denna skulle vara orsak till att flickorna börjar må dåligt redan innan de hinner ut på arbetsmarknaden och inte hittar ett arbete...

Ett arbete som presenterades var projektet Ung Tjej i Täby. Projektledaren arbetade med att träffa ungdomar och fråga dem kring alkohol- och sexvanor, hon frågade varför och hon fick bra svar. Hon arbetade också med tjej- och killgrupper samt med att utbilda fritidsledare och andra som arbetar med ungdomar i kommunen.

Jag tyckte det lät som ett föredömligt arbete, men jag saknar de förebyggande insatserna för små flickor. Varför börja med att stärka flickors självbild och självförtroende när de är tretton år? Varför inte medvetandegöra all personal som arbetar med barn från tidig förskoleålder till unga vuxna om det faktum att flickor i tonåren inte tycker om sig själva på det självklara sätt som många pojkar gör? Varför inte genom hela barndomen arbeta aktivt med att förändra de könsskillnader som ger självskadebeteende och inåtvändhet hos tonårsflickor?

En av åhörarna tyckte att jämställdhetsarbetet ställt till det för unga mammor som idag inte har ro att vara hemma och vara mammor åt sina små barn utan måste leva som pojkarna och ha sina tjejkvällar på krogen o dyl. Min kommentar till detta är väl bara den att jämställdhetsarbetet inte verkar ha kommit någon vart med de unga papporna om de nu inte kan ställa upp och vara pappor åt sina små barn utan prompt måste ränna på krogen med sina gamla killkompisar titt som tätt. Det är vi som är barnens förebilder. Och ett problem enligt mig är att föräldrar idag vägrar att själva bli vuxna och på det sättet kan vi inte heller uppfostra våra barn.

Så till sveket mot flickorna, min alldeles egen teori: Jag vet ju av egen erfarenhet både från mitt eget arbete och från mina barns förskola, att det arbetas en hel del med genustänk i förskolan. Samtidigt som man försöker få flickor att våga mer, bli tuffare, ta för sig mm så jobbar man med att låta pojkarna visa känslor, sätta ord på känslor etc. Det jag ofta hört i diskussioner är att detta arbete sedan nästan helt försvinner när barnen börjar skolan (hjälp hjälp) och för många flickor blir detta en chock.

Trots att genusglasögonen tas av så pratar samhället och de vuxna hela tiden om att Sverige är världens jämställdaste land; här har pojkar och flickor samma möjligheter. Och det får flickorna sig itutat, trots att killarna knuffar ut dem ur kön till maten, ropar ut svaret på frökens fråga högt trots att flera flickor räcker upp handen, trots att flickor skriver dikter för byrålådan och män blir stora författare, tjejer som blir kockar hamnar i skolkök och killar på gourmetrestauranter, tjejer har bättre betyg genom hela grundskolan och killar får de välbetalda jobben. MEN; tjejer och killar har samma möjligheter i världens mest jämställda land.

Sen ser tjejerna sina mammor streta och dra, sköta hemmet, jobbet, barnen, mannen och gamla mamma. Och de ser att det är precis vad de själva kommer att få göra (för har de inte räknat ut det redan vid femton års ålder kommer de att få en chock när deras första barn föds och pappan ränner ut på krogen och firar med kompisarna). De ser att visst kan de plugga och få jobb inom någon tuff bransch, men med lägre lön än sina manliga kollegor och de måste se till att orka med både att sköta det krävande jobbet och hemmet, barnen, hämtningar, lämningar, aktiviteter och disk. Gärna även en självförverkligande fritid för sig själva (kanske pappan kan ställa upp och "passa barnen" under tiden.

Nej, sluta ljug för barnen. Möjligtvis är Sverige det jämställdaste landet i världen, men till jämställdhet är det mycket långt kvar. När vi har ett jämställt samhälle kommer vi inte att kunna utröna skillnader i hur pojkar och flickor mår.

/sen är det givetvis en massa andra grejor med stress, konsumtionsmönster, kostvanor och annat, men det tar vi en annan dag./