tisdag 10 juni 2008

Vad har Sovjetunionen med sex timmars arbetsdag att göra?

Jag blir aldrig klok på när ledaren i lokaltidningen skriver om Vänsterpartiet i sina ledare. Jag fattar helt enkelt inte vad han menar. Det enda jag förstår är att Vänsterpartiet är någonting som han starkt ogillar och gärna /med flit?/ missförstår. Sist var väl när han påstod att partiet är ivriga försvarare av fusk med VAB.
Idag uttrycker sig ledaren som så att Sovjetunionen och Kina har fallit för länge sedan, varför släpper inte Vänsterpartiet målet "sex timmars arbetsdag med bibehållen lön"? Som jag började denna blogg, jag förstår inte sambandet.
De diktaturer som i Sovjet och Kina kallade sig för kommunister är ju någonting som Vänsterpartiet för många år sedan (och ofantligt många gånger) tagit avstånd från och ursäktat sig för. Partiet har godtagit den allmänna definitionen av ordet kommunism och även tagit avstånd från detta. Kravet (som nu vad jag förstår är en vision/ett mål) om sex timmars arbetsdag är ett välfärdsmål som inte har någonting med Kina eller kommunism att göra. Arbetstiden har successivt förkortats i Sverige och givit människorna bättre levnadsvillkor, att de kommer att göra det även i fortsättningen är ingen utopi.
Argumenten för en kortare arbetsvecka är och förblir; friskare arbetskraft, högre livskvalitet, mer tid för barn och familj (bättre än vårdnadsbidrag), ett jämställdare samhälle, färre långtidssjukskrivna och mycket mycket mer. I vissa fall tillskapas även fler jobb, men det är inget huvudargument.
Det behöver inte bli jättedyrt, allting handlar om hur man prioriterar, vilket samhälle man vill ha, vilken politik man bedriver. Vad som lönar sig och inte lönar sig i ett samhälle beror till stor del på hur skatter och avgifter och belöningssystem används. Vi kan skapa det samhälle vi vill ha. Vi kan göra det genom att engagera oss och våga tro på våra idéer. Makten ska utgå från folket och inte från kapitalet.
Sen ska alla mål och visioner och dagsaktuella krav utgå från verkligheten och därför kan jag medge att vi först måste arbeta för att människor ska ha ett heltidsjobb. För den som jobbar ett par timmar här och där är sex timmars arbetsdag ingen tröst. Det är en reform som (så många andra regler i vårt samhälle) utgår från att varje människa har ett jobb, ett heltidsjobb hos samma arbetsgivare och så ser inte verkligheten ut idag. Kanske kan målet modifieras, kanske måste vi komma en bit på väg innan det är moget, men det är inget förlegat och dåligt mål, det är en framtidsvision värd att hålla fast vid.

Inga kommentarer: