Hur språket konstruerar innanförskap och uteslutning

I måndags i fullmäktigedebatten (jag vet, ni vill att jag ska skriva om hamnen. Lugn det kommer ett inlägg om det) blev jag och/eller min partikollega för andra gången på bara några veckor återigen kallade för kommunister. Av samma person dessutom. Och inte vilken uteliggare som helst, utan av självaste kommunalrådet som inte bara borde veta bättre, utan även förstå vikten av att uttrycka sig respektfullt även om det råkar vara mot en meningsmotståndare. Nu var inte Kjell Jansson (M) och jag oense om precis allt på senaste fullmäktige. Vi var rörande överens om att det behövs en förlängning av Roslagsbanan från Kårsta till Rimbo, något som jag och mina kamrater i Vänsterpartiet länge har kämpat för. Det är inte bara bra för miljön, det är också en utökad kollektivtrafikservice som skapar snabbare resvägar mellan t ex Rimbo, Vallentuna och Täby. Motstånd mot detta kom förvånande nog från Rimbosossarna. Uppenbarligen lider de fortfarande av tron att Roslagsbanan innebär resor på 4 timmar mellan Rimbo och Stockholm och att en satsning på järnvägen innebär att ALLA busslinjer läggs ned. Tråkigt omodern syn på det hela från helt fel håll.

Tillbaka till det faktum att det nu är helt okej att kalla Vänsterpartister för kommunister igen. Det har under många år varit helt otänkbart, även för meningsmotståndare, att på detta sätt försöka förknippa den Vänsterpartistiska politiken för ett jämlikare och mer solidariskt samhälle med diktatur och våld. Ingen drar heller upp Moderaterna eller Centerpartiets tvivelaktiga historia i en modern debatt. I alla fall inte om debatten berör någonting helt annat.

Fullmäktiges ordförande Nils Mattsson (M) är mycket noga med regler och tilltal i fullmäktigesalen. Det är t ex inte okej att kalla Kjell Jansson för Kjelle eller Nils Mattsson för Nisse. Däremot är det tydligen helt i sin ordning att kalla någon för kommunist (trots att den inte kallar sig det själv samt inte driver en kommunistisk politik, annars hade det väl varit annorlunda). Ingen tillsägning för sådana tilltag.

Givetvis händer detta i en tid då Vänsterpartiet röner stora framgångar en kort tid innan ett val samtidigt som den sittande makten alltmer granskas i sömmarna och får sin ideologi ifrågasatt. Det brukar vara det sista desperata utfallet, då alla argument tryter, då blir borgarna blåröda i ansiktet och slänger helt ovidkommande för debatten ut K-ordet. Vi får väl hoppas att det är så. Att det som ska fungera som ett maktmedel för att förminska och förfula motståndaren enbart blir ett tecken på den sista argumentlösa sucken innan det är dags att lämna ifrån sig makten.

Mer om fullmäktigedebatten följer i en kommande blogg.

Det är definitivt inte barrikadernas tid som är passé

Moderaten Leo Sarkic har idag ett minst sagt grovt inlägg i lokaltidningen. Han tvekar inte att kalla Socialdemokraterna (och alla vänster om Moderaterna) för primitiva och avundsjuka i sin kamp att få till en mer solidarisk och human politik i Sverige.

Två långa spalter ägnar han att spy galla på oppositionen och glömmer inte heller generalklausulen att dra fram kommunismen och spotta lite på den (som om det vore aktuellt för något parti i oppositionen att införa sovjetkommunism i Sverige).

Leo Sarkic talar om för oss hur kommunismen skadat sina medborgare, att vi ska komma ihåg detta. Samtidigt utmålar han vänsterpartierna som att vara de som är förlegade och lever i en svunnen tid. Sovjetkommunismen är passé Leo Sarkic, men barrikadernas tid är högaktuell.

Vad har Sovjetunionen med sex timmars arbetsdag att göra?

Jag blir aldrig klok på när ledaren i lokaltidningen skriver om Vänsterpartiet i sina ledare. Jag fattar helt enkelt inte vad han menar. Det enda jag förstår är att Vänsterpartiet är någonting som han starkt ogillar och gärna /med flit?/ missförstår. Sist var väl när han påstod att partiet är ivriga försvarare av fusk med VAB.

Idag uttrycker sig ledaren som så att Sovjetunionen och Kina har fallit för länge sedan, varför släpper inte Vänsterpartiet målet "sex timmars arbetsdag med bibehållen lön"? Som jag började denna blogg, jag förstår inte sambandet.

De diktaturer som i Sovjet och Kina kallade sig för kommunister är ju någonting som Vänsterpartiet för många år sedan (och ofantligt många gånger) tagit avstånd från och ursäktat sig för. Partiet har godtagit den allmänna definitionen av ordet kommunism och även tagit avstånd från detta. Kravet (som nu vad jag förstår är en vision/ett mål) om sex timmars arbetsdag är ett välfärdsmål som inte har någonting med Kina eller kommunism att göra. Arbetstiden har successivt förkortats i Sverige och givit människorna bättre levnadsvillkor, att de kommer att göra det även i fortsättningen är ingen utopi.

Argumenten för en kortare arbetsvecka är och förblir; friskare arbetskraft, högre livskvalitet, mer tid för barn och familj (bättre än vårdnadsbidrag), ett jämställdare samhälle, färre långtidssjukskrivna och mycket mycket mer. I vissa fall tillskapas även fler jobb, men det är inget huvudargument.

Det behöver inte bli jättedyrt, allting handlar om hur man prioriterar, vilket samhälle man vill ha, vilken politik man bedriver. Vad som lönar sig och inte lönar sig i ett samhälle beror till stor del på hur skatter och avgifter och belöningssystem används. Vi kan skapa det samhälle vi vill ha. Vi kan göra det genom att engagera oss och våga tro på våra idéer. Makten ska utgå från folket och inte från kapitalet.

Sen ska alla mål och visioner och dagsaktuella krav utgå från verkligheten och därför kan jag medge att vi först måste arbeta för att människor ska ha ett heltidsjobb. För den som jobbar ett par timmar här och där är sex timmars arbetsdag ingen tröst. Det är en reform som (så många andra regler i vårt samhälle) utgår från att varje människa har ett jobb, ett heltidsjobb hos samma arbetsgivare och så ser inte verkligheten ut idag. Kanske kan målet modifieras, kanske måste vi komma en bit på väg innan det är moget, men det är inget förlegat och dåligt mål, det är en framtidsvision värd att hålla fast vid.