RYT till om RUT

Rutbidragen blir alltmer populära och nu är det endast Vänsterpartister som inte inser hur bra det är. Ungefär så skriver Norrtelje tidnings ledare. Dagen efter tidningen valt att fråga en entreprenör inom hemhjälpsgenren och en företrädare från företagsföreningen om hur RUT används i Norrtälje kommun. Dessa två intygar att det är "pensionärer och barnfamiljer med låga inkomster" som främst utnyttjar bidraget. Såväl företagarföreningens representant som VDn för hemhjälpsföretaget är män. Egna slutsatser dras nu i Norrtälje och det är viktigt för media att basunera ut att RUT är något vi alla vill ha. Det är det borgerligheten erbjuder och sossarna har inget annat alternativ än att erbjuda en modifierad variant av moderaternas verklighet. Sossarna är medvetna om vad den högre medelklassen njuter av för bekvämlighetsnormer och ogillar att behöva ifrågasätta dem. Många av deras egna ingår ju också i den kategorin. Men man kan inte bedriva oppositionspolitik om man är rädd.

Det görs ju statistiska mätningar som visar faktiska siffror och jag tycker det är mer tillförlitligt än att fråga två som har allt att vinna på att RUT är en succé. Lite annat än det som skrivs i lokaltidningen går att läsa om här.

Ibland tror jag att vi människor är fel ute när vi tar ställning i vissa frågor. I stället för att fråga oss vad som är bra för samhället och de flesta så tänker vi hur vi själva vill ha det. Det här gäller i frågan om RUT, det gäller frågan om Systembolagets vara eller inte vara, det gäller frågan om skolavslutning i kyrkan, strandskyddslagen, hastighetsbegränsningar, köttfri måndag och många andra frågor.

Vi tänker att vi gärna skulle vilja ha nån som kom och städade (även om vi inte har råd), att vi gärna skulle bo vid stranden (även om vi inte har råd), att vi gärna går på skolavslutning i kyrkan, äter kött, kör fort eller handlar vin på ICA utan att ta hänsyn till de som ogärna besöker kyrkan, att naturen och hälsan tar stryk av för mycket kött (plus en fabrikmässig oacceptabel behandling av djuren), att stora delar av befolkningen lider, skadas och dör av alkohol eller dör och skadas i trafiken just p g a höga hastigheter. Att kostnaderna (som än så länge till stor del består av skattepengar) rusar i höjden. Det bekommer oss inte för vi vill ha, vi vill vara bekväma, vi vill njuta.

Vad det gäller RUTbidragen så faller det sig självklart tycker jag att skattesubventioner ska gå till de som behöver dem, att pengarna ska ligga inom hemtjänstsektorn som med mera pengar kan utvecklas och bli bättre för dem som verkligen behöver. Vi andra som inte hinner/vill/orkar städa får betala vad det kostar. Eller så kan vi byta dröm; tänk om vi kunde jobba lite mindre och hinna dra ett varv med dammsugaren själva, hinna vattna blommorna och köra en tvätt. Och umgås med våra barn. Jo, en dröm om förkortad arbetstid och själv hinna ta hand om sin familj istället för att jag städar åt nån som samtidigt städar hos mig och barnen är i barnomsorgen, det tycker jag låter som en dröm att drömma.

Sex timmars arbetsdag - på allas läppar

Vad handlar det om när Vänsterpartiets kongress beslutar att partiet ska lyfta frågan om sex timmars arbetsdag igen? Fattar vi inte vad det kommer att kosta? Fattar vi inte att folk då kommer att skaffa två jobb och vara borta ännu mer? Hur tänkte vi nu?

För mig är en förkortning av arbetstiden en mycket större jämställdhetsfråga än vad utökat partiledarskap någonsin kommer att vara. En generell förkortning av arbetstiden möjliggör för både kvinnor och män att ta mer ansvar och lägga mer tid på familjen och hushållsarbetet, medan borgarnas svar på livspusselgåtan innebär att (för det mesta) ännu en kvinna ska plockas in för att hjälpa den redan befintliga kvinnan i förhållandet med hushållsarbetet (RUT). Medan mannen köper sig fri.

Att förkorta standardarbetstiden är inte gjort i en handvändning, men det har gjorts tidigare i historien. Flera gånger. Det har alltid inneburit någonting gott, det tror jag de flesta är överens om. Precis som ökningen av antalet semesterveckor. Det är ju frågor som vi arbetare slagits för och vunnit. Även arbetsgivarna har blivit vinnare p g a dessa förändringar; friskare personal, bättre effektivitet mm.

Vad det handlar om nu är ju att frågan om arbetstidsförkortning dyker upp på dagordningarna igen, att den diskuteras, att det görs relevanta utredningar, men även att det blir ett reellt alternativ att fundera över för människor. Idag har borgarna helt dagordningarna i sina händer och Socialdemokraterna följer snällt punkterna med en liten vinkling eller lättvariant av samma fråga. Att de som har makten också sätter dagordningen märks tydligt då t ex frågor som RUT tillåts ta sådan plats att det framstår som att det är varje familjs högsta dröm att ha hemtjänst trots att det finns både friska vuxna och barn som kan städa sin egen skit till hands. Det råder ingen tvekan om att det är svårt för de flesta, särskilt barnfamiljer, att få vardagspusslet att gå ihop, men drömmen borgerligheten då erbjuder är skattefinansierad hemhjälp. Eller varför inte vårdnadsbidrag. Och så får de ensamstående vårdbiträden att drömma om att utbilda sig till undersköterskor och få tvåtusen mer i månaden som ska gå till hemhjälp eftersom de själva är tvungna att jobba häcken av sig för att över huvud taget få det att gå runt. "Det ska jag unna mig, det är jag värd". Nu vill vi ge dessa utschasade arbetare ytterligare en dröm, "sex timmars arbetsdag med bibehållen lön, det är jag värd". Det människor drömmer om, det är ju ändå det de fått presenterat för sig på något sätt. Och tjatar man riktigt mycket om det så tror ju var och en att det är en livsnödvändighet.

Från Norrtäljeföreningen hade vi en motion om att som start införa sex timmars arbetsdag för familjer med barn upp t o m tolv år, vi tänkte att det kanske är en väg att gå. Nu var kongressen överens om att arbetstidsförkortningen ska vara allmän och inte rikta sig mot enskilda grupper och det är ju också vårt slutmål. Jag ser det lite som när man diskuterar nolltaxa i kollektivtrafiken; det handlar lite om hur vi ska presentera paketet och vilket tidplan som gäller. Ibland är det gynnsamt att tala om nolltaxa, ibland ses det som ett steg på vägen att t ex införa studentrabatt. Så tänkte vi i Norrtälje i den här frågan också, ett steg på vägen, men det finns en arbetsgrupp i partiet centralt och en strategi kommer att plockas fram. Efter det kommer det väl att framgå om vårt förslag var intressant på något vis.

meningen med livet

En stor rubrik. Men den har också ett stort innehåll. Hur vi behandlar våra barn, det käraste vi har och den framtida generationen. Ofta helt oavsiktligt misshandlar vi dem genom att låta dem sitta still för länge och äta för mycket skräpmat och godis. Misshandel fast vi egentligen bara vill väl. Även förr i tiden när man uppfostrade barnen med spöstraff gjorde man det för deras eget bästa. Med tårarna rullande ner för kinderna pryglade föräldrarna sina barn för de trodde att de måste det. Nu vet vi bättre. Det faktum att var fjärde förälder till barn under ett år, tycker att det är rimligt att skaka dem, betyder inte att de tror att det är bra för barnet, det är ett symptom på en pressad livssituation. Och det är i många fall en helt oavsiktlig misshandel. Många föräldrar är nog inte medvetna om att fem sekunders skakande räcker för att ett spädbarn ska kunna avlida. Under en kartläggning genomförd 2006 uppger föräldrar stress i vardagen som orsak tilla tt de skakat sitt barn.

Misshandeln av barn under ett år ökar, men inte lika mycket som misshandeln av barn mellan ett och sex år. Okunnighet kan vara en del av problemet och det är en del som vi kan komma till rätta med genom föräldrarutbildning och upplysning på bl a MVC, BVC, Familjens Hus, förskolan mm. Den del av problemet som härrör från stress blir svårare att lösa. Borgerligheten har sina pigavdrag, men kanske får vi då istället bara en stressad piga som misshandlar våra barn (och då får hon givetvis sparken så att hon i ekonomisk livsstress kan springa hem och misshandla sina egna barn). Jag undrar på allvar om det inte är dags för sex timmars arbetsdag. Låt oss börja med föräldrar. Vad är det viktigaste i livet? Vad är meningen med livet om vi inte kan ta hand om våra barn på det sätt vi önskar?

Här bloggar även oppositionsråd Elisabeth Björk (S) om den ökande barnmisshandeln.

Framtiden har börjat

Nu är jag hemma efter tre intensiva kongressdagar i Gävle. Många bra beslut har tagits och vi är nu definitivt på väg mot valet och förhoppningsvis en ljusare framtid. Det är underbart att höra så många människor prata så mycket om barnomsorg, fritidsgårdar, sextimmarsarbetsdag och tid för barnen, klimatet, framtiden och vikten av att välja rätt kost för miljön. Så många bra idéer, varav vissa kan börja genomföras med en gång och andra kräver väntetid. Rätt frågor är i fokus, vi är på banan. Vi kör. Vi kommer. Vi vinner. Sen börjar jobbet med att skapa ett rättvisare och humanare Sverige och en fredligare och mer solidarisk värld.

Vårdnadsbidrag - nej tack

Det verkar inte bli något vårdnadsbidrag i kommunen och det är vi tacksamma för. Många av de som vill ha vårdnadsbidrag verkar inte ha förstått hur det kommer att fungera. En del förstår t ex inte att man måste fördela om pengar från förskolan till vårdnadsbidrag och att det på detta sätt riskerar att bli sämre kvalitet i förskolan. En del tror att de ska kunna arbeta halvtid och sen ta ut vårdnadsbidrag för halvtid (1500 kronor då?), men då måste man ju ha någon annan som tar hand om barnet när man arbetar eftersom ingen som nyttjar den offentligt finansierade barnomsorgen kan få vårdnadsbidrag, inte ens om det rör halvtid.

Vad dessa förespråkare för vårdnadsbidraget istället borde förespråka är ju en höjd och uttökad föräldrarförsäkring. Det ger föräldrar större möjlighet att gå ner i tid och inte jobba så mycket när barnen är små, alternativt att någon av dem är hemma på heltid under en längre tid.

Ett annat alternativ är sex timmars arbetsdag som norm. Man skulle kunna börja med att göra det till norm för föräldrar med barn under åtta år.

Skyldig för all framtid

Förresten kom jag på att jag just läste i LO-tidningen om hur arbetsgivare mer och mer kollar upp människor innan de anställer. Och det kan ju vara lite olika hur man ser på det. Visst är man glad om dömda pedofiler inte arbetar inom skolan/barnomsorgen eller våldsverkare i taxinäringen, men det tragiska är att människor nekas arbete p g a skuld hos kronofogden. Det är ju hemskt. Har man skulder är ju ett arbete ett grundläggande behov för att någonsin kunna ta sig ur sin sits. Och det finns många sätt att hamna i ett skuldläge som man själv kan ha svårt att styra över. Vanligast är säkerligen kärlek, sjukdom eller kanske både ock. En annan människa kan dra ner en i träsket och sen får man inte chansen ens att själv ta sig ur. Jag tycker nog att om man ska neka någon arbete p g a skuld till Kronofogden ska man granska skulden och hur den uppkommit noga innan man avfärdar någon p g a denna.

Sen skrivs det om det här med sex timmars arbetsdag som alla verkar tycka är en orealistisk dröm som man inte ens bör tala om. Det är lite grand som när man vill göra centrum bilfritt; genast börjar alla hojta om hur det ska gå med handikappade och varutransporter etc. När man talar om sex timmars arbetsdag då tror alla att det är någonting som i ett snäpp ska gälla alla överallt med omedelbar verkan. Men allt är inte svart eller vitt. Man kan förkorta arbetstiden successivt, man kan börja inom vissa tunga branscher, man kan börja med att erbjuda småbarnsföräldrar, det finns många vägar att gå mot en bättre framtid för alla.

Förresten förresten igen, vad underbart att det enda folk som fick säga nåt (irländarna) om mer centralstyre från Bryssel sa nej. De har räddat oss alla, givit oss en frist, snart kommer ett nytt förslag, ett nytt knep att lura oss till mindre självständighet. Må det blir för svårt. Låt oss i stället samarbeta om det som är viktigt att samarbeta om som fria och självständiga länder som själva bestämmer om krigsmakt, försvar, välfärd, skatter etc.

Vad har Sovjetunionen med sex timmars arbetsdag att göra?

Jag blir aldrig klok på när ledaren i lokaltidningen skriver om Vänsterpartiet i sina ledare. Jag fattar helt enkelt inte vad han menar. Det enda jag förstår är att Vänsterpartiet är någonting som han starkt ogillar och gärna /med flit?/ missförstår. Sist var väl när han påstod att partiet är ivriga försvarare av fusk med VAB.

Idag uttrycker sig ledaren som så att Sovjetunionen och Kina har fallit för länge sedan, varför släpper inte Vänsterpartiet målet "sex timmars arbetsdag med bibehållen lön"? Som jag började denna blogg, jag förstår inte sambandet.

De diktaturer som i Sovjet och Kina kallade sig för kommunister är ju någonting som Vänsterpartiet för många år sedan (och ofantligt många gånger) tagit avstånd från och ursäktat sig för. Partiet har godtagit den allmänna definitionen av ordet kommunism och även tagit avstånd från detta. Kravet (som nu vad jag förstår är en vision/ett mål) om sex timmars arbetsdag är ett välfärdsmål som inte har någonting med Kina eller kommunism att göra. Arbetstiden har successivt förkortats i Sverige och givit människorna bättre levnadsvillkor, att de kommer att göra det även i fortsättningen är ingen utopi.

Argumenten för en kortare arbetsvecka är och förblir; friskare arbetskraft, högre livskvalitet, mer tid för barn och familj (bättre än vårdnadsbidrag), ett jämställdare samhälle, färre långtidssjukskrivna och mycket mycket mer. I vissa fall tillskapas även fler jobb, men det är inget huvudargument.

Det behöver inte bli jättedyrt, allting handlar om hur man prioriterar, vilket samhälle man vill ha, vilken politik man bedriver. Vad som lönar sig och inte lönar sig i ett samhälle beror till stor del på hur skatter och avgifter och belöningssystem används. Vi kan skapa det samhälle vi vill ha. Vi kan göra det genom att engagera oss och våga tro på våra idéer. Makten ska utgå från folket och inte från kapitalet.

Sen ska alla mål och visioner och dagsaktuella krav utgå från verkligheten och därför kan jag medge att vi först måste arbeta för att människor ska ha ett heltidsjobb. För den som jobbar ett par timmar här och där är sex timmars arbetsdag ingen tröst. Det är en reform som (så många andra regler i vårt samhälle) utgår från att varje människa har ett jobb, ett heltidsjobb hos samma arbetsgivare och så ser inte verkligheten ut idag. Kanske kan målet modifieras, kanske måste vi komma en bit på väg innan det är moget, men det är inget förlegat och dåligt mål, det är en framtidsvision värd att hålla fast vid.

Tvätta, diska, städa, laga mat

Demoskop har genomfört en undersökning om intresset av att anlita företag som utför hushållsnära tjänster i hemmet som det så omständligt heter, det där vi gör varje dag. Undersökningen visar att åtta av tio tycker att det är ointressant eller mindre intressant att anlita något sånt företag för att sköta dagsverket där hemma. Ynka sju procent tycker att det är mycket intressant. Barnfamiljer och kvinnor var de som visade störst intresse.

Precis som i gårdagens blogg har jag förslag på bättre alternativ som gör vardagen enklare för barnfamiljer (och kvinnor). Sex timmars arbetsdag är ett toppenbra alternativ; mer tid för barnen, mer ork till hemarbete och ett jämställdare samhälle som också bidrar till att lyfta en del ok från kvinnornas axlar.

Lättare liv för småbarnsföräldrar

Nej, jag har varken kollapsat eller lagt av med bloggen. Jag har bara varit så förbaskat trött att jag slocknat när jag lagt barnen på kvällarna och sen orkar jag bara inte upp igen. Eftersom jag gått upp tre kilo vill jag inte köra chokladkakemetoden heller. Och det är väl inte så konstigt att man är trött heller... Visserligen jobbar jag inte riktigt heltid, men man har ju sina fritidsengagemang och sen barnen, jag är ju nästan ensam med dem jämt och Storasyster har sovit dåligt i över en månad nu. Så ska det städas, lagas mat, diskas, tvättas och räkningarna ska betalas. Jag är trött och det är mörkt och grått ute.

Skulle livet bli lättare med någon som utförde tvätten, städningen, disken? Svaret är nja. Inte om det kostar pengar för då skulle ekonomin som stressfaktor växa sig alltför stor. Om det var gratis? Svaret är fortfarande nja. Jag vill helst sköta de där grejorna själv, jag vill bara få tid för det. Och ork.

Skulle livet bli lättare med vårdnadsbidrag? Svaret är antagligen helt och hållet nej eftersom bidraget utesluter att något av barnen får vistas i barnomsorgen. Då skulle jag ju inte kunna jobba. Och med 3000 kronor (för jag får ju bara bidrag för den som är mellan ett och tre år) baxar jag inte runt ekonomin. Och ärligt talat så vill jag att mina barn får komma iväg och träffa andra barn en stund, att de får lära sig andra vuxnas regler; jag kan ju inte lära dem allt, de behöver se att olika vuxna ser olika på saker och ting. Däremot vill jag ju inte ha dem i barnomsorgen tio timmar per dag. Och jag vill inte heller jobba så länge, för då orkar jag ingenting när jag kommer hem.

Skulle livet bli lättare med sex timmars arbetsdag som standard (givetvis med bibehållen lön). Svaret är absolut ja. Om man inte kan införa sex timmars arbetsdag för alla på en gång, varför inte börja med att införa det för dem som har barn under tio år. Mammor och pappor som träffar sina barn och har gemensamt ansvar för dem. Har man inte råd med det heller så säg under sex år, alltså innan skolåldern. Det skulle ge mammor och pappor, ensamstående som sammanboende, större ork och mer tid att umgås med sina barn. Det finns massor av lösningar som är till bättre stöd och bättre för jämställdheten än de tokiga idéer borgerligheten kommer med.