Vad handlar det om när Vänsterpartiets kongress beslutar att partiet ska lyfta frågan om sex timmars arbetsdag igen? Fattar vi inte vad det kommer att kosta? Fattar vi inte att folk då kommer att skaffa två jobb och vara borta ännu mer? Hur tänkte vi nu?
För mig är en förkortning av arbetstiden en mycket större jämställdhetsfråga än vad utökat partiledarskap någonsin kommer att vara. En generell förkortning av arbetstiden möjliggör för både kvinnor och män att ta mer ansvar och lägga mer tid på familjen och hushållsarbetet, medan borgarnas svar på livspusselgåtan innebär att (för det mesta) ännu en kvinna ska plockas in för att hjälpa den redan befintliga kvinnan i förhållandet med hushållsarbetet (RUT). Medan mannen köper sig fri.
Att förkorta standardarbetstiden är inte gjort i en handvändning, men det har gjorts tidigare i historien. Flera gånger. Det har alltid inneburit någonting gott, det tror jag de flesta är överens om. Precis som ökningen av antalet semesterveckor. Det är ju frågor som vi arbetare slagits för och vunnit. Även arbetsgivarna har blivit vinnare p g a dessa förändringar; friskare personal, bättre effektivitet mm.
Vad det handlar om nu är ju att frågan om arbetstidsförkortning dyker upp på dagordningarna igen, att den diskuteras, att det görs relevanta utredningar, men även att det blir ett reellt alternativ att fundera över för människor. Idag har borgarna helt dagordningarna i sina händer och Socialdemokraterna följer snällt punkterna med en liten vinkling eller lättvariant av samma fråga. Att de som har makten också sätter dagordningen märks tydligt då t ex frågor som RUT tillåts ta sådan plats att det framstår som att det är varje familjs högsta dröm att ha hemtjänst trots att det finns både friska vuxna och barn som kan städa sin egen skit till hands. Det råder ingen tvekan om att det är svårt för de flesta, särskilt barnfamiljer, att få vardagspusslet att gå ihop, men drömmen borgerligheten då erbjuder är skattefinansierad hemhjälp. Eller varför inte vårdnadsbidrag. Och så får de ensamstående vårdbiträden att drömma om att utbilda sig till undersköterskor och få tvåtusen mer i månaden som ska gå till hemhjälp eftersom de själva är tvungna att jobba häcken av sig för att över huvud taget få det att gå runt. "Det ska jag unna mig, det är jag värd". Nu vill vi ge dessa utschasade arbetare ytterligare en dröm, "sex timmars arbetsdag med bibehållen lön, det är jag värd". Det människor drömmer om, det är ju ändå det de fått presenterat för sig på något sätt. Och tjatar man riktigt mycket om det så tror ju var och en att det är en livsnödvändighet.
Från Norrtäljeföreningen hade vi en motion om att som start införa sex timmars arbetsdag för familjer med barn upp t o m tolv år, vi tänkte att det kanske är en väg att gå. Nu var kongressen överens om att arbetstidsförkortningen ska vara allmän och inte rikta sig mot enskilda grupper och det är ju också vårt slutmål. Jag ser det lite som när man diskuterar nolltaxa i kollektivtrafiken; det handlar lite om hur vi ska presentera paketet och vilket tidplan som gäller. Ibland är det gynnsamt att tala om nolltaxa, ibland ses det som ett steg på vägen att t ex införa studentrabatt. Så tänkte vi i Norrtälje i den här frågan också, ett steg på vägen, men det finns en arbetsgrupp i partiet centralt och en strategi kommer att plockas fram. Efter det kommer det väl att framgå om vårt förslag var intressant på något vis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar