måndag 9 januari 2012

Om diagnoser och annorlundahet

Föräldrar till barn med olika neuropsykiatriska funktionsförmågor har ofta under en lång tid innan barnet får diagnosen känt skuld, känt att andra ser på deras barn som ouppfostrade, besvärliga, oartiga, bråkiga osv. När diagnosen kommer är det ofta en lättnad, att få någonting som förklarar situationen och redskap att hantera sitt barn på ett bra sätt. Barnet kan även få hjälp i skolan, ev få komma till en mindre klass där det finns förståelse för problematiken.

Fler och fler barn får idag olika diagnoser av det här slaget. Vi kan fråga oss vad det beror på. En del menar att vi blivit bättre på att såväl upptäcka som diagnostisera barnen. Andra menar att det är nån slags mode. Väldigt få diskuterar den miljö som barnen idag växer upp i och hur gränserna för normalitet krymper. För om 5% av alla barn (en växande siffra som dessutom verkar vara högre i vissa områden) har en konstaterad diagnos (som antagligen fler har, men inte fått bekräftad) så kanske vi ska ställa oss frågan om det är de enskilda barnen som behöver en diagnos eller någonting i miljön runtomkring dem. Många barn vistas idag långa dagar i stora barngrupper, många barn bor varannan vecka i olika hem, många barn äter mycket färgämnen, socker, e-ämnen, fett, helfabrikat och halvfabrikat av olika slag, många barn sitter långa stunder framför olika elektroniska apparater, många barn är stressade och sover för lite. Dessutom ställs högre krav på prestation i såväl förskola som skola och idag hänger allt på den enskilde individen, det egna ansvaret, allt som händer dig är ditt eget fel (eller förtjänst). Har någonting av detta någon som helst betydelse?

Det har gått inflation i diagnostiserandet idag, så låter det allt oftare när vi diskuterar de här barnen. Vi är tillbaka till att föräldrarna är för släpphänta, för ointresserade, för dååååliga rätt och slätt. Och helt plötsligt lägger vi åter skulden på föräldrarna som nu får känna skam för att de försöker lägga en diagnos på sina barn när de helt enkelt misslyckats själva.

Inga kommentarer: