Det livslånga lärandet och dess förutsättningar

I Sverige pratar vi om det livslånga lärandet. Det börjar i förskolan, fortsätter i grundskolan, gymnasiet, kanske Komvux, kanske något studieförbund, kanske rentav högskola eller universitet. Det är meningen att det inte "ska vara för sent" att utbilda sig någon gång under livet egentligen. Om du inte vill finansiera din studietid finansierad via lån och bidrag från staten naturligtvis. Du får inte studiemedel om du är över en viss ålder (tror det är 54 år, men det är omöjligt att hitta på CSNs hemsida), men redan från det året du fyller 45 så minskas din berättigade tid att få studiemedel (lån/bidrag) med två veckor/år. Det kan också vara svårt att studera om du har familj eftersom du högst får tjäna 70400 kr/termin på extraarbete. Nu har CSN ändå höjt fribeloppet, vilket är ett steg åt rätt håll, men jag kan inte förstå varför en inte får tjäna hur mycket som helst när man tar ett lån - bidragsdelen okej, men lånet ska ju betalas tillbaka?

Apropå betala tillbaka, så har jag flera gånger under min studietid lyckats tjäna för mycket, varpå CSN vill ha tillbaka pengarna på en gång. Jo, en kan få en avbetalningsplan, men helst ska pengarna vara tillbaka inom 12 månader. Ofta händer ju det här innan en slutat studera också, vilket försvårar situationen. För det första av den anledningen att en fortfarande har ont om pengar och för det andra p g a den regel som säger att om du har tjänat för mkt under mer än en termin, förslagsvis två, så är det stopp med mer studiemedel. Du kan alltså inte studera vidare om du inte 1, betalar tillbaka bums, 2 bor hemma hos föräldrarna och inte är beroende av studiemedel 3, av andra anledningar har pengar så att du klarar dig utan studiemedel.

När jag var yngre och studerade på Komvux samtidigt som jag arbetade deltid i kommunen så hände detta mig. Jag fick besked först när jag kommit in på universitetet och hade det inte varit för att min kära moder kunnat gå i borgen för mig så att jag kunde ta ett banklån och lösa skulden till CSN omedelbart, så hade jag inte kunnat studera vidare. Snacka om att jag kände att jag tillhörde den prioriterade delen av ett klassamhälle ändå.

Den här gången, när jag studerade med studiemedel med familj, sambo och tre barn, varav sambon sjukskriven, så jobbade jag som vanligt på för mycket och tjänade för mycket. Det kändes aldrig, jag lovar, ungarna ska ha jackor, skridskor, skor och delta i aktiviteter med sina kamrater, det är självklart. Att jag tjänade FÖR MYCKET slog mig aldrig, snarare tvärtom. 

Men efter tre år med studier, föräldrarledighet och extrajobb kom inte bara återkrav från CSN, jag fick också veta att jag inte var berättigad till lånedelen för min sista termin på högskolan, så det blev att leva på bidragsdelen + extraarbete. För återkraven gjordes en återbetalningsplan, 4000 betalade jag på en gång och ca 30 000 ville de ha tillbaka på 12 månader. Det är rätt tufft med tanke på att jag direkt efter studierna också skulle börja betala tillbaka på de studielån jag faktiskt varit berättigad till, ca 1500 kr/månaden.

Hur som helst började jag betala, men.... i september missade jag inbetalningen och fick ingen påminnelse, utan i slutet av november kom ett brev där CSN krävde in hela summan före den 30 november. Hahahahaha. Hallå! Jag jobbar visserligen som förskollärare nu, men jag har ju inte en lön som tillåter att jag betalar in 30 000 kronor med tio dagars varsel...

Jag hade tur. CSN var snälla och gav mig ett förslag på ny återbetalningsplan. Jag skrev under utan att fundera på hur dessa utgifter skulle påverka min ekonomi, glad att ha sluppit undan total katastrof. Jag lade på brevet i mitten av december, mitt i julruschen, och lät mina sparade slantar gå till julklappar och julmat till familjen. När jag betalar räkningarna i december betalar jag även på den nya återbetalningsplanen, utan att jag fått den bekräftad från CSN, det är väl en ren formalitet.

Döm om min förvåning när jag den 21 januari hittar ett brev i posten där CSN meddelar att de inte godkänner avbetalningsplanen eftersom den inkommit en dag för sent. Nu vill de ha hela beloppet före den 29 januari. Det står också att beslutet ej går att överklaga. Att om jag inte betalar går det till fogden som lägger på en avgift på 640 kronor + att jag då får en betalningsanmärkning som kommer att vara kvar i flera år efter att jag betalat skulden. klart en känner sig lite moloken. Och lite stressad.

Och lite fundersam. Vad är de ute efter egentligen? De vet att jag inte kan betala. Ingen (som jag känner i alla fall) kan hosta upp 30000 på åtta dagar. Visst, en kan sälja bilen, ta ett banklån, whatever, men det kommer att ta mer än åtta dagar. De har själva föreslagit en återbetalningsplan, jag har bara skrivit under den och skickat tillbaka den...en dag för sent, so what? Många brev kommer fram en dag för sent i juletid (annars också).

När Norrtelje tidning ringer till CSN säger de att det här kravbrevet går ut automatiskt när överenskommelser inte kommit in i tid. Självklart kan en få en ny avbetalningsplan. Det är bara att höra av sig...

Mycket märkligt. Ungefär en månad efter det att jag skickat in min underskrivna överenskommelse går det alltså ut ett mycket otrevligt och hotfullt formulerat brev per (fördröjd) automatik som gör att jag blir stressad, får ont i magen, sömnproblem etc och så betyder det ingenting? Ingenting? För det är bara att höra av sig så får en en ny avbetalningsplan? Varför skriver de inte DET då?

Jag har nu ringt CSN och förhoppningsvis så ordnar den snälla handläggaren det så att jag får en respit till sista mars med att betala mina 30000 (ja, det är liksom alltid 30000 hur mkt jag än betalar av eftersom räntan gör att det inte blir mindre). Först ska hon skicka ut en överenskommelse om detta till mig som jag ska skriva under och skicka tillbaka i tid...

Om diagnoser och annorlundahet

Föräldrar till barn med olika neuropsykiatriska funktionsförmågor har ofta under en lång tid innan barnet får diagnosen känt skuld, känt att andra ser på deras barn som ouppfostrade, besvärliga, oartiga, bråkiga osv. När diagnosen kommer är det ofta en lättnad, att få någonting som förklarar situationen och redskap att hantera sitt barn på ett bra sätt. Barnet kan även få hjälp i skolan, ev få komma till en mindre klass där det finns förståelse för problematiken.

Fler och fler barn får idag olika diagnoser av det här slaget. Vi kan fråga oss vad det beror på. En del menar att vi blivit bättre på att såväl upptäcka som diagnostisera barnen. Andra menar att det är nån slags mode. Väldigt få diskuterar den miljö som barnen idag växer upp i och hur gränserna för normalitet krymper. För om 5% av alla barn (en växande siffra som dessutom verkar vara högre i vissa områden) har en konstaterad diagnos (som antagligen fler har, men inte fått bekräftad) så kanske vi ska ställa oss frågan om det är de enskilda barnen som behöver en diagnos eller någonting i miljön runtomkring dem. Många barn vistas idag långa dagar i stora barngrupper, många barn bor varannan vecka i olika hem, många barn äter mycket färgämnen, socker, e-ämnen, fett, helfabrikat och halvfabrikat av olika slag, många barn sitter långa stunder framför olika elektroniska apparater, många barn är stressade och sover för lite. Dessutom ställs högre krav på prestation i såväl förskola som skola och idag hänger allt på den enskilde individen, det egna ansvaret, allt som händer dig är ditt eget fel (eller förtjänst). Har någonting av detta någon som helst betydelse?

Det har gått inflation i diagnostiserandet idag, så låter det allt oftare när vi diskuterar de här barnen. Vi är tillbaka till att föräldrarna är för släpphänta, för ointresserade, för dååååliga rätt och slätt. Och helt plötsligt lägger vi åter skulden på föräldrarna som nu får känna skam för att de försöker lägga en diagnos på sina barn när de helt enkelt misslyckats själva.