Igår hade vi föreläsning om forskningsetik och pratade då bl a om intervjuer och om lagen om etikprövning från 2004. För forskning på människor behöver man godkännande från etikprövningsnämnd om man avser ställa frågor om känsliga ämnen. Känsliga ämnen kan bl a röra religiös/politisk åskådning eller sexuell läggning. Det har jag ju också kunnat konstatera på den här bloggen. Eftersom det i grund och botten är en mer eller mindre politisk blogg (allt är ju politik) så är ju det känsligt bara i sig, men antagligen läses bloggen främst av de som antingen håller med eller de som "VERKLIGEN INTE" håller med och innehållet blir ju då mer känsligt för de senare. Ett inlägg som med storm for upp och nådde toppnoteringar för läsningar på den här sidan är inlägget om Skolavslutning i kyrkan. Oj vad jobbigt det blev. Och skällsorden utökades från kommunist till feminist, ett ytterligare steg togs i den här bloggens historia. Men vad är skillnaden? I dagens Norrtelje tidning jämställde ett debattinlägg feminismen med kommunism, nazism och fascism i farlighetsgrad. Snart vill väl Jan Björklund att skolan får i uppdrag att informera om feminismens illdåd. Feminismen är ett hot mot Kärnfamiljen. Och Kärnfamiljen är en garant för?
Jag samspråkade med en person en gång som sade sig vara emot alla -ismer. Jahaja, tänkte jag, nu blir det svårt att hålla tråden. Det vi pratade om var en HBTQ-certifierad förskola. Och så tänker jag nu på föreläsningen igår, ibland är det inte våra frågor som är känsliga utan de svar vi får som blir känsliga för just oss. Vi kanske får svar som vi inte vill ha. Någon kanske talar om att den är socialist, pingstvän eller homosexuell och vi vill inte veta det. Det blir besvärligt för oss. Så var det nog med den här -ismpersonen. Antingen kunde personen inte hantera tanken på sexuella läggningar i samband med förskolebarn eller så var jag med min uttalade (inte där och då, men den är ju välkänd) politiska åsikt någonting som fick det att bli känsligt och svårt att föra diskussionen vidare. Hur som helst, jag kunde ta en kopp kaffe och låta diskussionen handla om någonting annat, men från den dagen tycker jag att HBTQ-certifiering av förskolor är någonting oerhört viktigt. Vi människor måste lära oss mer om varandra för att kunna fungera och ta hand om varandra.
Idag berättade man på nyheterna om hur lite vi vet om hur medicinering av barn med ADHD påverkar på lång sikt. Det visar sig att många barn äter medicinen för att klara av skolan, att vara i den miljö som skolan är. Det är ju lite av det jag bloggade om häromdagen, är det barnen eller miljön runtomkring dem som bör diagnostiseras? Utöver skolan så har ju barn idag ett oerhört aktivt liv jämfört med när t ex jag var liten. Eftermiddagar och kvällar fylls av aktiviteter från låg ålder. Finns någonsin tid för reflektion? Jag kan inte låta bli att ställa mig frågan om vi skapat ett samhälle där vi måste medicinera våra barn för att de ska klara av det. För vad är alternativet? Det krävs ganska mycket av den som vill "hoppa av", leva slow life och äta slow food. En finansiär till att börja med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar