Heteronormativa förskolor eller luftslott?

Så har det blivit sent igen och jag är kvar vid datorn. Har suttit och skissat på ett schema till hösten. Men allt bygger ju på vilka vistelsetider barnen kommer att ha och det vet vi inte förrän i augusti. Eftersom vi bara är två avdelningar och 4,5 personal så blir det ju lite svårt att få ihop öppningar och stängningar och full täckning rakt igenom dagen så att säga. Så om barnen börjar lite senare eller går lite tidigare så kan vi lägga ett schema som innebär mindre stress och press för den redan hårt slitna personalen... Vi har ju en tjej som kom tillbaka efter utbrändhet när vi startade upp och redan är uppe i 110% igen och en tjej som brände ut sig direkt efter starten och nu är sjukskriven åtminstone till första augusti. sen har vi lilla mej som tänkte gå ner i tid (för att slippa följa de andras spår) och vår halvtidare som inte kan tänka sig att jobba mer än högst 25 timmar i veckan. Så, vi ska få ihop det, eller hur?

Annars tänkte jag skriva om en intressant artikel som jag läste i Boverkets tidning Planera, bygga, bo. Den handlar om heteronormativitet och börjar med enkla exempel på heteronormen som t ex skyltar vid familjeparkeringar (som består av en byxklädd, en kjolklädd och en barnvagn) och badhus (som är byggda med separat omklädningsrum för damer och herrar utan tanke på att det kanske finns de som fluktar på det egna könet också).

Det intressanta tycker jag är beskrivningen av förskolebyggen. Jag har ju skrivit en del om byggen av nya förskolor i bloggen, dels eftersom den förskola mina barn går till ska utrangeras och nytt ska byggas, dels för att min arbetsplats även kommer att bli en helt nybyggd förskola efter nyår.

Heteronormativiteten bestämmer hur miljö bedöms, vilka byggnader som är "stor arkitektur" och vilka som är bagatellartade. Förskolor (eller dagis som det står i artikeln) tillhör sällan prestigeprojekten. De bedöms som småskaliga och ickebeständiga eftersom barnkullarna i ett område varierar över tiden. Oftast använder man baracker som man sedan målar och pryder så att de ska efterlikna ett enfamiljshus för mamma-pappa-barn. Förskolorna byggs för att vara hemma fast man är borta, de byggs som enfamiljshus fast de egentligen ska inrymma ett kollektiv av barn.

Artikelförfattaren nämner två intressanta projekt i Danmark, ett arkitektkontor som heter Dorte Mandrop har ritat två förskolor som omskapar världen, är lekplats och förskola i ett. Det ena påminner om en borg (Naestvedgade) och det andra om en skrynklig lekpark (Skanderborggade). Samma arkitektkontor skissar nu på ett artificiellt landskap som förskola i Råå i Skåne. Låter ju superintressant.

I artikeln menar man att man kan släppa fantasin lös vid förskolebyggnation eftersom bygget är obeständigt, man kan våga testa, vara yvig, men jag menar att en förskolebyggnad inte behöver vara kortvarig, man bör våga testa och vara yvig och fantasifull ändå. Det står både i barnkonventionen och i Läroplanen för förskolan om barns inflytande och deltagande. Varför kan inte barn få var med och drömma fram sin egen framtida förskola?

I vår kommun är bygget av förskolor naturligtvis inte särskilt prestigefyllt. Här köps förskolor in i färdiga moduler och det är anledningen till att ersättningsförskolan för Blåklinten, 5 avdelningar, bara kommer att innehålla 4 avdelningar. Det får bara plats 2 moduler på den tilltänkta tomten.