En skulle kunna säga att det har varit en händelserik vecka. Även om ingenting egentligen var oväntat. En skulle kanske egentligen kunna säga att det har varit en vecka som har varit ganska jobbig, och det har också kunnat gå att förutse. Om jag utgår från mig själv borde jag haft både ångest och olustkänslor som liksom tagit över av en sån här vecka, både innan, under och efter.
Men jag tycker att jag hanterat det rätt bra. Jag försöker vara konstruktiv när det gäller olust.
Veckan började med skolavslutning. Inte min grej, men jag gick dit. På något sätt kunde jag bjuda på det för jag hade klarat av en hel del jobb på dagen. Var lite nöjd liksom. Mitt bland alla barn och vuxna på skolgården låg en äcklig hundbajs. Verkligen inte min grej. Jag har fobi för hundbajs och i stort sett hela uppträdandet försvann bort i någon slags dimma där jag stod och fabulerade om hur jag och mina barn ramlade i hundbajsen, hur den kladdade in sig och fastnade och aldrig gick att få bort från våra kroppar ordentligt. Men men.. i alla fall glad att sjuorna sjöng om Roslagens famn och inte om "flaskor, glas och fimpar". Jag överlevde i år igen. Barnen var glada och på väg ut i sommarnatten. Jag gick hem och moffade pastasallad och mådde lite bättre.
Dagen efter var det dags för kommunstyrelse. Och det var ju inte heller oväntat att det kommunala styret med Socialdemokrater, Miljöpartister och Centerpartister skulle komma överens med Moderaterna om den nya skolstrukturplanen utan att ens lyssna på det alternativ som de kära kamraterna i Vänsterpartiet diskuterat fram under många långa sittningar. Vi valde att lägga ett alternativt förslag till skillnad från andra partier som inte gillade strukturförslaget, men bara yrkade avslag. Det finns många välgrundade tankar i vårt förslag och några av dem skulle också gå att kombinera med det strukturförslag som Styret och Moderaterna lagt, det skulle kunna fungera som en förbättring och komplettering av det helt enkelt. Vi små partier som var emot strukturförslaget har inga heltidspolitiker, inga politiska sekreterare, inga tjänstemän och dessutom saknar vi insyn i de flesta beredande organ. Vi saknar verkligen en hel del för att kunna lägga fram våra förslag så att de blir lyssnade på och har möjlighet att gå igenom, för ibland, finns det faktiskt en majoritet för dem även i de politiska församlingarna. Ibland tröttnar man på sitt eget gnatande om samma förslag hela tiden, men vi kommer inte att ge upp. Beslutet om skolstrukturen är ännu inte fattat. Det ska upp i fullmäktige (långfullmäktige) den 20/6 och var, om inte i kommunens högsta beslutande organ, ska ett så viktigt beslut fattas? Även då beslutet är fattat kommer vi att fortsätta att arbeta för att inlemma de idéer och tankar vi har. I en ideal kommun är det tydligt och enkelt att utöva inflytande och att källsortera. Vi har väl en bit kvar.
Hemma sent. Utan middag. Fortsätter nästa dag till landstingskansliet. Här är allt upp och ned nu för tiden. Kamrater med goda idéer och skickligt arbete för en vinnande politik har problem på någon slags grundläggande nivå. Det är budget nästa vecka och stämningen är spänd. Men det beror inte på att Alliansen vill höja SL-taxan eller att de vill utöka vårdvalen. Vi våndas inte över att vården blir alltmer ojämlik, att förlossningsvården är i kris eller att bussarna inte längre trafikerar vår landsbygd (jo, det gör vi). Men mest av allt verkar vi fundera på om vi gillar våra kamrater och på vad vi ska säga till pressen imorgon. Hur hamnade jag centralt i denna soppa? Tjafselitjafs är ju liksom en grej som jag är nästan lika allergisk mot som hundbajs. Jag vill inte att det ska kleta fast i mig och inte gå att få bort ens med rotborste och galltvål. Vad gör jag då mitt i?
Överlevde, kom hem sent. Hämtade dotter på skolavslutningsdisco och fick handla frukost på macken, alla affärer var redan stängda. Dottern somnade sent. Jag hade inte mage att berätta att de ringt från sjukhuset och meddelat en operationstid.
Nästa dag åker jag tidigt till jobbet. Får lite gjort. Alla bugs blir inte lösta, men det känns ändå okej. Lyckades koncentrera mig fast tjafset från gårdagen tydligen gått vidare ut i etern och blivit en nyhet. Telefonen plingar och surrar. Ibland undrar en, suckar, förstår, men ändå inte. Så blir en bara ledsen.
Hade en plan att vara hemma i god tid, att solen skulle skina och jag skulle springa en riktigt härlig långlöpning. Kom ganska sent. Min bil lämnades på verkstaden förra veckan och fler problem än dem jag visste om uppmärksammades och måste åtgärdas. Dyrt kommer det att bli. Har i brist på bil lånat sambons bil, men helt plötsligt börjar den hacka. Han ska köra den till verkstaden, lämna den där och hämta min. Jag lånar mammas bil. Precis när sambon kommer fram till verkstaden brakar bilen ihop. Han har tur. Hjulbultarna är borta. När har detta hänt? Hur länge har vi kört så? Hur kan detta ha hänt? Min bil var inte färdig. Nu har jag mammas bil och han hyrbil. Detta kommer inte att bli billigt, tänker jag och försöker att INTE tänka på att jag också har tandvärk.
Jag handlade, lagade mat, behöll mammas bil lite längre än planerat och hämtade dotter på simning. Vid middagen är jag tvungen att delge henne datum för operation. Det blir en tystlåten middag. Svår fredagsstämning. Det är ett positivt, men jobbigt besked. Det blir ingen löpning. Sambon kommer vid halv tio efter en lång dag med bärgning och annat. Jag tar ett glas vin i stället. Det är ju fredag nu. En jäkligt jobbig vecka är faktiskt över. Nya tag nu, nya strategier. Imorgon tacklar vi världen igen med den stolta punkten på rätt ställe.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar