måndag 3 mars 2014

Vad vill du ska bli ett naturligt inslag i vardagen för dina barn?

Det har bara förflutit ett par år sedan de rumänska tiggarna började inta våra gator, ja, t o m i vår lilla idylliska småstad finns de i flertal. Det går inte längre att åka tunnelbana utan att någon kommer fram och ber om pengar, ber dig läsa en liten lapp om de fattiga barnen som ska försörjas genom tiggeri. Till en början blev vi chockade och kände avsky, ska detta behöva ske i vårt rika land? Måste vi se fattiga människor som tigger om pengar varje gång vi själva ska köpa mat eller kläder? Måste vi känna skulden varje gång vi köper onödiga leksaker eller godis till våra barn när någon sitter där och vi vet att hon kanske har sina barn hundratals mil härifrån, att hon sitter här för deras skull, för att hon hoppas att vi ska ge henne mer pengar än vad hon kan få ihop i landet där barnen bor, vi som är rika, vi som har pengar.

Ja först blev vi chockade. Sedan blev vi arga. Det får inte vara så här. Samtidigt blev vi frustrerade, på något sätt hade vi kanske för länge sedan accepterat att det fanns missbrukare som tiggde, åtminstone i storstäderna, och då kunde vi intala oss själva att pengarna ändå bara skulle gå till droger så det var lika bra att inte ge dem något. ALDRIG, ALDRIG ge något till en som tigger, då blir det bara värre. Det har en ju fått lära sig. I stället ska en organisera sig och förändra samhället. Men hur lång tid tar det?

Mina barn har redan vant sig vid de rumänska tiggarna som sitter utanför vår matbutik och på flera ställen nere på stan. De har redan, precis som vi vuxna, lärt sig att gå förbi dem. Ibland svarar vi när de säger hej, men för det mesta tittar vi förbi dem, vill inte möta deras ögon, känner skulden.

Idag när jag var i Uppsala, där det också finns många som sitter och tigger längs min väg från bussen till universitetet, ser jag en ung man med Downs syndrom komma gående i motsatt riktning. "ursäkta, ursäkta", säger han och försöker få kontakt med någon av de förbipasserande. Jag blir chockad när jag ser hur alla han möter sätter näsan i vädret och går vidare, låtsas inte höra honom, inte se honom, trots att han har gul reflexväst på sig. När han kommer fram till mig så stannar jag givetvis. Han visar mig en liten lapp som det står 39 kr på. Han säger att han ska köpa en Ipod, de  kostar bara 39 kr, har jag några pengar han kan få? Chockad skakar jag på huvudet och går vidare. "Det gör inget, det är lugnt", upprepar han flera gånger när jag går. Nej, det är inte lugnt, tänker jag. Och jag klandrar mig själv för att ha vant mig med att missbrukare och rumäner tigger på gatorna, att jag har vant mig så att jag inte längre orkar bli upprörd varje gång jag går förbi dem. Nu kom en helt annan människa fram till mig och tiggde och jag blev genast väldigt upprörd. I min värld ska den här människan ha en stödperson i ett eget, eller i ett gruppboende, som ser till att det finns 39 kronor till en Ipod om det är det han vill ha. Den här personen ska inte gå runt på gatorna och tigga. Tydligt var ju att det inte var första gången det inträffade eftersom alla andra människor på gatan verkade veta exakt vad det handlade om och därför ignorerade honom utan att han fått framföra sitt önskemål.

Nej, jag vill inte vara med om ett samhälle där människor som skulle kunna ha det bra i vårt rika samhälle i stället blir tvungna att skaffa sig en lågstatusidentitet som tiggare på våra gator och att detta för mina barn blir ett naturligt inslag i vardagen som de lär sig att ignorera. Nu är det dags att vi röstar bort de blåsvarta dunsterna från riksdag, landsting, regioner och kommuner runt om och skapar ett varmare Sverige där varje människa ses som en tillgång.

Inga kommentarer: