Ibland är man så tuff. Och har åsikter om ditten och datten; hur människor gör och hur de borde göra och vad man själv skulle ha gjort osv. I nästa läge visar det sig ofta att det inte är så jäkla enkelt att göra så som man tyckte när man väl står där i en situation som man trodde att man aldrig kunde hamna i. Det här händer inte bara mig, det vet jag. Känner ni till exempel igen frågorna:
- Hur kan man vara så dum att man lever ihop med en sån idiot?
- Varför säger hon/han inte bara upp sig och går? Jag skulle aldrig ta sån skit från min chef.
- Varför skaffar man egentligen barn när man inte orkar med dem?
- Hur kan man gå på nåt så dumt som pyramidspel/timesharelägenheter etc?
- Hur kan man försätta sig i en sån situation att man blir gravid med en vilt främmande människa? Flera gånger dessutom.
- Hur kan man vara så korkad att man inte fattar att det är svartjobb när man betalar sin svåger för att han har hjälpt till med flytten?
JODÅ, nån av frågorna känner ni igen. Och påståendet att "Jag skulle minsann aldrig..." . Jag erkänner att jag själv kan uttrycka mig på liknande sätt, även om det var vanligare förr. Man blir väl mer tolerant med åren, vartefter man själv hamnar i situationer man inte skulle kunna föreställa sig innan. Livet är inte enkelt.
Men man fortsätter envisas. Idag beslutade jag t ex att jag struntar i mitt jobb och deras löjliga SMS fr o m nu. Jag vägrar bli en människa med mobilen tätt mot kroppen dygnet runt som överger snoriga barn, halvbäddade sängar och halvkissade toaletter för att kasta mig över ett meddelande. som allra oftast är från någon kompis. Och sen när man känner sig lyckligt befriad t ex en söndagkväll efter middag med släkten framför någon svensk deckare och lämnar mobilen kvar i jackfickan, nog fan har det ringt eller smsats från jobbet.
Förra veckan när jag var hemma med sjukt barn så fick jag ett SMS från jobbet exakt kl. 13.17 (ni märker ju hur sjuk man blir). Jag kastade mig över telefonen och ringde. Och kom fram!!! Men kassaledaren i andra änden lät helt förvånad när jag ville ha tider. Det SMSet hade hon skickat 08.03 på morgonen och tiderna var naturligtvis för länge sedan tillsatta. Jo, jag såg det i min mobil också; skickat 08.03, mottaget 13.17. Ändå var jag hemma på centralorten med full täckning.
Efter mitt kaxiga beslut var jag uppe på jobbet och handlade blöjor och träffade kassachefen. Och då lägger man in sin allra lenaste röst och undrar om det finns några tider till jul (måste lämna in schema för barnen till dagis). Jag har redan några tider i julveckorna så då kan jag lika gärna jobba fullt tycker jag. Annars har jag alltid varit ledig mellandagarna. Chefen svarar att det finns tider och att vi kan kolla igenom dem imorgon om det är några som passar mig. Otroligt. Men varför måste jag böna och be? Jobbar jag så dåligt att de hellre skickar ut tiderna med kort varsel på SMS och hoppas att någon annan är snabbare än jag? Vi är tydligen bara två stycken som helförsörjer oss på SMStider (andra t ex pluggar och har det här som extraknäck). Vad är det då som gör det så svårt för arbetsgivaren att underlätta för oss två? Att visa oss någon uppskattning för att vi sliter som livegna slavar med ständigt osäker inkomst? Arbetsmarknaden är åt helvete när människor är tvungna att arbeta under sådana förhållanden i ett välfärdsland som Sverige. Det tycker i alla fall jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar