Debatt om jobben

Här följer mitt inledningsanförande med lite tillägg av slutorden på debatten om jobben som Miljöpartiet bjöd in till idag på Folkets Hus i Norrtälje.

Alla människor måste få känna sig värdefulla och behövda av samhället. Människor som ställs utanför p g a arbetslöshet eller sjukdom utgör ett hot mot demokratin. Sverige och Norrtälje har inte råd att låta friska människor gå utan jobb. Men vi har råd att låta sjuka människor vara sjuka, få rehabilitering och stöd för att eventuellt kunna ta sig tillbaka till arbetslivet.

Vänsterpartiet vill bygga världens bästa välfärd. Utan vinstintressen. Det behövs FLER inom skolan, förskolan och på fritids, det behövs en utbyggd elevhälsa, det behövs fler inom sjukvården och omsorgen, inte fler företag utan fler människor , fler händer och famnar.

Vänsterpartiet vill också göra investeringar i förnybar energi och byggandet av fler hyresbostäder. I Norrtälje vill vi t ex satsa på biogasproduktion och utbyggnad av vindkraft, utveckling av smartare avloppslösningar osv. Vänsterpartiet vill införa ett klimatROTavdrag för t ex installation av solpaneler.

Grunden för ett liv där varje människa känner sig värdefull och kan delta i samhälls- och arbetsliv läggs i skolan. Därför måste vi ha en demokratisk skola där alla elever får uppleva positiva förväntningar. Där varje elev får känna att hon/han har förmågan att ta till sig kunskap och får lämna skolan med självförtroende och hopp inför framtiden. Då får vi unga människor som är redo att möta arbetsmarknad eller studier.

Framtidens jobb måste anpassas efter de som ska jobba. Anställda måste ha möjlighet att påverka sina villkor på jobbet. Norrtälje kommun bör ta fram en åtgärdsplan för detta.

För de som av olika anledningar hamnat långt från den ordinarie arbetsmarknaden behövs många åtgärder; rehabilitering, utredningar, medicinering, terapi, utbildning, praktikplatser och feriejobb. Det krävs av oss, samhället, att vi tar på oss ansvaret att hjälpa alla till ett värdefullt liv, det är ingenting som vi kan kräva att trasiga människor själva ska klara av inom snäva tidsramar.

Vi tror att människor vill kunna känna sig trygga med att välfärdstjänsterna finns tillgängliga där man bor när man behöver dem. En utbyggd välfärd ger trygghet och jobb. I välfärden ingår förutom vård skola omsorg även kommunikationer som kollektivtrafik och bredband. För att nå världens bästa välfärd i Norrtälje kommun kommer vi att behöva anställa rätt många. För dem som inte vill arbeta inom välfärdssektorn hoppas vi att företag och teknik kommer att skapas för att kunna göra Norrtälje fossilbränslefritt och klimatneutralt. Och där hade jag pratat mina minutrar. TACK stod det på en skylt som hölls upp.

sinuskurvornas makt

Kommer inte ihåg när det var, men jag vet att jag bloggat på denna sida om hur alla ungdomar runt omkring mig fått jobb. Inte bara ungdomar förresten, utan alla möjliga vänner och bekanta har bytt jobb och nästan bytt jobb och varit på anställningsintervju och glada gått därifrån. Samtidigt som jag sökt hundratals jobb utan att vara på intervju.

Nu verkar vindarna ha vänt för mig. Nu hör jag om bekanta som förlorar sina välbetalda jobb, om vänner som ligger i riskzonen att för första gången i sitt liv bli arbetslösa. Samtidigt som det känns som om jag sitter ganska säkert på min tjänst, trots att jag bara varit anställd ett drygt år. Barn finns det gott om där jag jobbar och jag är inte en av de med osäkrast anställning; vi har flera vikarier, dessutom outbildade vikarier med knapp erfarenhet som måste vara de som först försvinner.

Istället verkar det som om jag har turen att kunna hoppa på en förskolelärarutbildning, gå ner i tid och erbjuda en vikarie en säkrare situation några år framöver, förbättra mina egna chanser att hålla mig kvar och utveckla min situation på arbetsmarknaden.

Det kanske är min tur nu. Livet kanske börjar vid 40.

Livet är en ständig strid - varför låtsas nåt annat?

Jag vet inte, 2009 verkar vilja sätta mig på prov, verkar liksom inte låta någonting fungera smärtfritt. Men jag tänker inte ge upp, inte kasta in handduken, ta ner skylten eller whatever...

I morse störtade jag som vanligt upp 04.45 med siktet att hinna i tid till jobbet. Liten, som har en ny vana att inte vilja vara ensam, vaknade direkt då hon inte längre kände min kroppsvärme i sängen och överföll mig på toaletten. Jag blev inte av med henne på annat sätt än att stoppa ner henne bredvid Storasyster i hennes säng.

Skyndade mig att tvätta av mig och slänga på kläderna och sen in med välling till barnen. Försöka äta frukost men antibiotikan ger mig ingen aptit, nej, jag blir trött och känner mig svullen i ansiktet.

Hur som helst flyter det på rätt bra och klockan är inte ens tjugo i sju då jag lämnat av båda barnen och styr ut ur stan. "Det är glashalt i hela länet", säger de på radion. Och innan jag kommit till första avfarten från motorvägen har det hunnit vara tre trafikrapporter om avåkningar. Om och om igen talar de om glashala vägar och snöyra, jodå, det börjar snöa också och vid andra avfarten från motorvägen ser jag inte längre vägen utan bestämmer mig för att köra av, parkera och ta bussen till jobbet. Jag har i alla fall ingen möjlighet att komma i tid. Funderar över det som stod på bipacksedeln till medicinen om att framföra motorfordon.

Jag går från pendlarparkeringen och funderar över hur man löser biljett till bussen via SMS, jag har bara hört talas om att man kan göra det. Ringer SL 08-6001000 och frågar. Får en bra instruktion och lyckas innan bussen rullar in på hållplatsen. Kanske flyter på bra det här...

Framme i Roslags Näsby där jag ska byta buss får jag vänta i 25 minuter. Hamnar så vid avfarten mot Resarö. Klockan är 08.11 (jag skulle börja halv åtta), bussen vidare mot Överby gick 08.09. Min biljett gäller till 08.15. Nästa buss går enligt tabellen 08.30. Jag bestämmer mig för att börja promenera, hur långt kan det vara liksom??

När jag gått ungefär halvvägs kommer bussen och jag bestämmer mig för att lägga 30 extra kronor för att komma fram lite fortare, inte för att jag är trött, utan just för att komma fram någongång. Bussen plockar upp mig, åker 200 meter, stannar och säger att det är slutstation. Jag blev ändå tvungen att gå sista biten. Vilket oflyt!

På jobbet hade fler insjuknat i magsjukan (personal och, som tur är, även några barn) och det var typ superbrist på personal på alla avdelningar. Jag lovar att stanna kvar en extra timme på eftermiddagen eftersom jag är sen. Vi har en inskolning som än så länge fungerar bra och några nyinskolade barn som ännu inte fungerar så bra så det blir en hel del gråt under dagen då vi fortfarande saknar såväl fast personal (sjuk) som vikarier.

Sen hade jag faktiskt lite flyt för en arbetskamrat erbjöd sig att skjutsa mig ut till motorvägen så jag slapp alla bussbyten och det gick ju lite fortare att komma hem då. Jag hämtade bilen vid pendlarparkeringen. Det snöade fortfarande och vägen gnistrade lömskt framför bilen hela vägen hem. Jag tankade (11.04, vet inte om det var nåt hitpris) full tank, hämtade barnen hos mormor (de fick se färdigt Bolibompa trots att de höll på att somna), körde förbi ICA och köpte choklad till min snälla kollega (imorgon är det ju fredag, godisdag på jobbet enligt gammalt) och till barnen för att jag älskar dem eller nåt sånt och åkte hem. Allt stod kvar som man lämnat det under stressig morgon, sängen obäddad (gör ju inte ett dugg när man ska lägga sig direkt), fullkornshjärtan som Liten suttit och lekt med vid köksbordet låg kvar på just köksbordet och inget spöke hade spritt ut viktig och oviktig post som fortfarande låg osorterat i flera högar på bänken. Underbart. Jag älskar mitt hem. Barnen bajsade båda två och stupade sedan i säng.

Motorvärmaren är i, Mamman har smakat på chokladen och det snöar nog inte längre. Ska nu plocka fram kläder till imorgon, Storasyster har gympa och vill ha en hjälm för att kunna åka isbana på skolgården. Sova några timmar och så pån igen - försöka komma i tid till jobbet.

Tio små...

Personalen på mitt jobb är som tio små, hm, får man säga negerpojkar? Iofs har C kommit tillbaka, men nu är T och L sjuka. Och M, men det har hon ju varit ett par, några veckor. Kvarstår gör Ma och jag på heltid och C som jobbar över och har hjälpt oss fram till tre nu två dagar i rad trots att hon slutar tolv. Och Ma och jag måste dela på öppningar och stängningar eftersom vi är de enda som gör det. Så Ma öppnade tjugo över sju i morse och stängde vid halv fem eftersom jag skulle gå tidigare och föräldrafika på fritids. Och när chefen stormade förbi på eftermiddagen var hon nära ett sammanbrott över dennes sprudlande entusiasm över hur bra allting kommer att bli bara vi flyttar. På måndag är Ma och C lediga så jag bara hoppas att det kommer någon mer och packar det sista tillsammans med mig...

Igår kväll hade jag en snillrik plan som gick ut på att om jag slog in alla julklappar, tvättade och torkade 4 maskiner tvätt och städade/pyntade det sista inför fjärde advent så skulle ungarna och jag kunna tillbringa helgen i stugan. Jag tvättade en maskin och slog in en hel del julklappar sen tog orken slut och klockan var sen.

I morse ringde klockan 04.45, kläderna hade inte torkat så de fick hänga på elementet medan jag åt frukost. Barnen var trötta och ville inte vakna. Sprang ner och gav kaninen ett par morötter i mörkret och for iväg. Jag var ensam på min avdelning och "som tur var" var tre barn sjuka så jag hade bara sex stycken. Men det är nog när alla har blöja, alla ska ha mat som ska skäras och sen ska de tvättas och läggas.

Vid halv fyra smet jag från min trötta uppgivna kollega och tryckte gasen i botten för att hinna fika på fritids. bullar och kakor, kaffe och ett parti kalaha med dottern. Sen fick det räcka. Meddelade att jag inte skulle komma fem imorgon utan snarare sex... De flesta barnen skulle vara lediga efter skolavslutningen så det kändes ju muntert.

Hämtade Liten på dagis och vi åkte till sjukhuset för att hälsa på min mormor som nu kommit från intensiven ut på sal. I entrén träffade vi barnens mormor, min lilla mamma, som berättade att mormor nu fått superont i magen och en massa morfin. Hon skulle röntgas i morgon fm.

Det är konstigt att tänka att vi var ute och promenerade på stan så sent som i söndags när man ser en så medtagen människa. Hur som helst pratade vi en stund och hjälpte henne att få i sig lite näringsdryck eftersom hon inte klarade av att äta. Personalen är bra, sa mormor, men det är ändå lite lustigt att hon som var där när vi var där beklagar sig att hon har ont i ryggen när hon ska hjälpa mormor på toaletten. Och då är ju mormor av den generationen att hon inte vill ha någon hjälp.

Så fick jag meddelande från mamma nu ikväll att mormor åkt in på röntgen redan nu och just i denna stund fick jag veta att hon fått en blödning i magen och nu får behandling mot detta. Dags att sova. Imorgon ska jag jobba sent och stänga, köpa lite glögg tror jag, har lovat barnen hämtmat från motorcykelklubben. Jag tvättade en maskin tvätt till idag, men till stugan? Kanske en stund på lördag då bara för att kolla läget.

Vabba, vabba äta lunch

Jag känner mig rätt slut. Tre dagar hemma medPMS mamma och trotsig, sjuk tvåochetthalvtåring. Somnar ovaggad om man säger så. Och det gjorde även barnen ikväll, trots att jag med våld och envishet fick Liten att sova middag idag också. Strax efter sju ber Storasyster om att få gå och lägga sig. Försöker minnas semestern när hon låg vaken till tolv och vred sig runt runt i sängen. Jo, för att förklara några ord i raderna ovan, jag var alltså tvungen att med milt våld lägga Liten i sängen och hålla henne kvar där tills hon slutade skrika och snarkade istället. Vet inte om jag överlevt dagen om hon inte somnat. Medan hon sov (en dryg timma tror jag) försökte jag röja upp allt hon rivit ner under de här dagarna. Det låg grejor överallt, överallt. Hon drar ut leksaksbackarna och tömmer ut dem, sen drar hon runt med leksaker, böcker, spelkort, äpplen, russin, kakor (mutor) i hela lägenheten.

Det känns lite bättre nu när jag hunnit förbereda några middagar, tagit hand om lite av äppelskörden och så här hemma. Nu är det bara jobbstressen som trycker på bröstet. jag har lovat jobba imorgon. Så är de snoriga och griniga imorgonbitti så är det bara att bita ihop, lyfta upp dem, klä på dem och köra iväg dem. För det är ju morgnar och kvällar som är jobbigast, mitt på dagen mår Liten utmärkt nu, sånär på lite snor.

Det är märkligt faktiskt, hur man känner pressen från jobbet. Man känner att man nästan inte får vara borta och även om alla mina arbetskamrater har stor förståelse för hur det är, så ser man ändå ner på sig själv, ursäktar sig och tycker sig vara sämre än de som är på jobbet. Alla vi har barn och alla är hemma nån gång, men man känner sig ändå som om man är hemma mycket oftare etc etc. Och inför chefen ska vi inte tala om, då känner man sig riktigt liten, som att man inte klarar av sitt jobb liksom...

Ändå stod jag själv på föräldramötet igår och deklarerade hur oerhört viktigt det är att barnen är hemma från förskolan när de är sjuka. Hellre en extradag hemma än att komma tillbaka halvdålig. Den devisen fungerar tyvärr inte för våra egna anställda. Och då kan man ju tänka hur de säger på barnens dagis; Hon som själv jobbar på förskola, hon borde väl veta bättre...

Det viktigaste i livet enligt de flesta är väl hälsan och då framför allt barnens hälsa. Att man då inte har stake nog att värna den bättre.

Bilverkstans makt

Förra veckan (när det fortfarande var semester och faktiskt riktigt hett ute) lämnade jag in min bil för en gratiskontroll inför besiktningen (som jag hade tid för på måndag morgon). Det enda fel man hittar är ett missljud i motorn som gör att bilen släpper ut för mycket koldioxid och således beställer jag en tid för att justera detta. Den tiden var i onsdags.

Jag ordnar så att jag kan låna mammas bil till jobbet och den struliga vägen till arbetet har jag väl redan tidigare väl beskrivit här. Ingen på verkstan hinner titta på min bil på onsdagen och jag blir tvungen att göra samma resa torsdagmorgon. Som tur är behöver inte mamma sin bil förrän på kvällen. Får besked om att bilen inte hinner bli färdig under torsdagen så jag får lämna tillbaka mammas bil, gå hem med megatrötta tjejerna från dagis och sen gå tillbaka denna underbara skyfallsmorgon för att åter hämta mammas bil och åka till jobbet. Dyngsur.

Ringer verkstan och frågar om mamma kan hämta ut min bilnyckel om jag inte hinner från jobbet före fem då verkstan stänger (det gjorde jag inte heller). Det går tyvärr inte om hon inte betalar. visst, hon hostar säkert upp några tusen, skojar du med mig? Ni har ju mitt namn och adress? Nej, tyvärr, sån är vår policy. Och sen har de mage att ha stängt till måndagmorgon klockan sju dessutom. Som tur är (?) kommer vi underfund med att jag har Volvokort och om han i telefonen får mitt kortnummer så kan de ordna med betalningen och mamma kan hämta nyckeln. Puh, så långt.

Sen, när jag är ensam kvar på jobbet (visserligen bara tre barn plus min egen söta dotter som hjälpreda), ringer de från verkstan och säger att det är något allvarligare (dyrare...) fel på bilen och att den inte blir klar under fredagen. Men!!! Jättekul, vår kanin kommer ju att svälta ihjäl, tänker jag.

På allvar, riktig tur är det att min mamma fortsätter låna ut bilen ända till måndag eftermiddag. Nu kan vi handla, åka till landet och, inte minst, komma till jobbet på måndag. Tur att hon har semester just nu. Tänker inte bilmekaniker på att vanligt folk måste lämna ett barn här och ett barn på andra sidan stan och sen åka till en helt annan ort och arbeta och ta hand om hem och sommarstuga och kanin och handla och allt sånt där? Eller tror de att alla har två bilar? Typ, jag kan ju ta den lilla bilen den här veckan...

Nej, då gör det mig glad att diskmaskinsreparatören bara steg in kopplade in maskinen och så var den hel. För i vårt nedpackande och kånkande och stapplande runt med maskinen hade cous cousen som täppte till utflödet torkat och lossnat och nu fungerar den som ny igen. Tänk om det kunde vara så med bilen. Och gratis blev det också för den delen. Bilen har jag väl aldrig råd att lösa ut. Borde man inte åtminstone få rabatt när de lägger beslag på bilen så länge?

Julstök, konsthall, volvo mm

Det är mycket nu. Jo. Det är mycket nu. I lördags kom vi inte utanför dörren, hade inte ens känt på dörren. Tidigare helger har jag åtminstone fått ut näsan och hängt lite tvätt som sen hängt kvar i nederbörden hela veckan. I lördags blev det ingenting. Barnen och jag bakade lussebullar, dubbel sats eftersom jag är tokig i saffran. Sen skulle vi ha middagsgäster kl.16.00 och den som utlovat middag kom själv inte hem förrän halv fyra med fläskfilé, trots att han utlovat oxfilé. Som tur var hade jag då lyckats förbereda klyftpotatis, sallad och fruktsallad till efterrätt trots att Liten vägrade sova middag. Så var hon också trött och mammig när hennes halvsyskon och syskonbarn dök upp, men sånt är livet. Båda barnen sov kl. 21.00 och nästan jag också.

På söndagen var mitt enda mål att komma ut. Två söndagar i rad har det varit julmarknad på stan och vi har inte hunnit ner och titta, så jag tänkte att vi kunde ta en promenad och åtminstone titta på julskyltningen. Storasyster ville inte gå ut, inte förrän hon fick syn på Lokalblaskans fredagsbilaga med repotage från Konsthallen. Då ville hon absolut gå dit och titta. Så då gjorde vi det. Torson hon blivit så imponerad av i tidningen var mycket mindre i verkligheten och hon var nog en aning besviken, men tyckte ändå att det var kul och ville sen gå vidare och titta på någonting annat. Jag kunde inte komma på något så jag föreslog att vi skulle gå till Volvo och provköra en ny bil så att vi kunde få en gran (så stod det ju i reklamen, fram till den 17 december). Så vi knatade iväg till Volvo, men det var bommat och stängt. Tråkigt. Ingen gratisgran. Vi gick hem igen och åt middag och fikade tredje advent. Barnen kunde inte somna på kvällen. Vi lade oss åtta och Liten slocknade tio medan jag fick plocka ut Storasyster på soffan eftersom hon inte kunde vara tyst. Hon somnade vid elva. 04.45 ringde min klocka.

Upp och iväg i mörkret med trötta barn. Lämnade dem halv sju och for till Stockholm för att delta i en utbildningsdag anordnad av Hälso och Sjukvårdsnämnden. Barn och ungdomspsykiatri och strategier för omhändertagande av äldre multisjuka blev mina seminarieval. Lax till lunch. Blev störd mitt i lunchen av ett telefonsamtal från jobbet. De ville att jag skulle börja två timmar tidigare imorgon p g a sjukdom. Ja jakade. Okej, julveckan ska vara stressig. Okej. När jag hämtade barnen var de helt slut, Storasyster grät nästan hela kvällen av trötthet. Nu sover de. Upp tidigt imorgon igen. Puh.

Vad ska jag nu hinna på den lilla lediga tiden som finns kvar? Knäcken har jag kokat och hällt i formarna nu. Barnen fixade sista julkorten medan jag lagade mat. Jag måste handla sista maten, två julklappar kvar att köpa, skaffa gran, göra i ordning mitt gamla dockskåp som jag ska överraska tjejerna med till jul (hur ska jag hinna det?), sen får det räcka... måste ju hinna duscha, tvätta, städa och allt det där också.

JOBB

Jag har fått jobb! Tro det eller ej, på fredag ska jag åka till Vaxholm och skriva på en heltidsanställning som barnskötare. Jo, det finns de som tror att jag är galen som tänker sitta och åka till Vaxholm för att arbeta som barnskötare. Men det var ju där jag fick tjänsten; den första heltidstjänsten i mitt 40åriga liv. Okej, det är provanställning på sex månader, men hur mycket kan jag tabba mig? Sen är det en fast tjänst.

Jag kan erkänna att det är tillbaka till ruta ett, det var inom barnomsorgen jag började för 22 år sedan och jag gjorde ett tappert försök att ta mig någonannanstans, men kanske var det aldrig meningen. Jag är mycket äldre och klokare idag, men jag älskar barn lika mycket. Jag kan erkänna att det blir långa dagar för mina egna barn också, så på det viset är det ju bra att det är en provanställning, jag får prova om det funkar. Sex månader grejar man ju i alla fall och jag får semester och lediga helger och dessutom har jag föräldrardagar kvar som jag inte tvingas att ta ut. Och, absolut inte minst, jag får en bestämd summa in på kontot varje månad. Jag vet att jag kan betala mina räkningar. Det är underbart.

Är det då den borgerliga regeringens politik som givit mig jobb? Nja, snarare den unga borgerlighetens benägenhet att flytta till Vaxholm. Hit flyttar barnfamiljer i stora lass och flera nya förskoleavdelningar öppnas. Och här ska jag vara med och bygga upp en trygg och inspirerande verksamhet för de små liven födda i optimismens tecken. Det ska bli roligt.

Ja just det, någon kom på det, det var ju ett jobb till jag sökte och var på anställningsintervju. På det skulle jag få skriftligt svar på onsdag. Blir det positivt kommer jag ju i ett litet dilemma. Men jag ska inte fundera på saken, nej, jag ska inte ligga vaken hela natten och fundera på hur jag ska göra om jag får det också, jag ska inte. Jag ska i alla fall försöka att inte... Från drömjobbet har jag inte hört ett ljud...

jobba, söka jobb och tänka på jobb

Vi var trötta och sov länge i morse. Liten vaknade kvart i nio och Storasyster väckte vi kvart över. Skönt. Var hos sjukgymnasten med Liten eftersom jag tyckt att hon ramlar så mycket, men det var som tur var inget konstigt alls med hennes motorik. Hon visade istället på stora färdigheter i att gå på knäna, stå på ett ben, backa snurra och dansa. Inga problem där inte.

Barnen skjutsades till dagis och jag lunchade med en väninna innan jag skulle till jobbet. det var lite lustigt igår när jag fick SMS från jobbet. Jag talade just om för en kompis att det var lite dålig täckning så det var inget bra ställe att vara på om man ville ha jobb. så kom ett SMS. Från jobbet. Eftersom tiden var 14-20 svarade jag inte. Då ringde de upp. Alltså, var det bara jag kvar på SMSlistan eller? Jag fick då tiden kortad till 14-18. Ja, det får duga tänkte jag. Sen tänkte jag till. Schemaläggarna på jobbet säger till mig att de inte kan ge mig bara dagtider för det blir orättvist. Men det finns många som bara vill jobba kvällar och helger då det är bättre betalt. Jag skulle själv hellre jobba fyra timmar en söndag en åtta timmar en måndag för samma pengar om det bara fanns barnomsorg. Så jag tycker inte det är orättvist. Att däremot den som ringer upp snabbast efter ett SMS får jobba är orättvist. Alla kan inte ha telefonen på och med överallt. Och hon som satt bakom mig i kassan idag (vet inte ens vad hon heter, så många nya, unga människor som man aldrig sett) hade jobbat sen fem på morgonen och skulle sluta halv tio på kvällen. Är det rättvist? borde man inte säga till den tjejen att hon fått sina åtta timmar, nu ska nån annan också få en juste arbetstid? Jag har tider på tre timmar (16-19) utan OB. Ganska värdelöst.

Men men, min lunchväninna och jag konstaterade att om man bara hela tiden talar om vad man vill ha så finns chansen att någon har det eller kan fixa det åt en, t ex jobb, bostad eller annat. Jag behöver t ex en bäddsoffa till landet, då smsade min väninna genast till någon, men tyvärr var det några minuter för sent. Annars hade jag haft en soffa. Så jag fortsatte under arbetsdagen och hasplade ur mig något om nytt jobb till en gammal klasskompis som handlade. Då sa hon att de behövde någon på deras jobb och att jag skulle ringa dit. De tänkte nämligen inte annonsera ut det. Ska prova den varianten nästa vecka. Något måste ju fungera. Har fått två negativa svar på jobbansökningar idag. Börjar kännas tråkigt. På den tiden jag skickade manus till bokförlag försökte jag samla negativa svar för att det skulle bli något kul av det hela. Sen gjorde jag likadant när jag tagit min magisterexamen och började söka jobb, men när jag kom upp i runt 400 och lådan inte gick att stänga längre så var det inte roligt heller. Den här gången har jag bestämt mig för att slänga alla negativa svar. Därför vet jag inte riktigt hur många jag kommit upp i sen i somras, men det lär väl ligga på ca 20.

Inte ens postis ville de ha mig som. Trots att jag ljög och sa att min kondition var i topp och att jag aldrig haft problem med ryggen...

Ungarna var trötta när jag hämtade dem halv sju, ensamma kvar med fröken. Vänj er, det är så schemat ser ut för hösten. Vi åt varm macka (eller jag åt, ungarna gillar inte det, men jag orkade inte laga mat) och glass. Sen började jakten på pyjamasar, blöjor, ungar, nappar och vällingflaskor. Gråt och skrik och slutligen lugn och ro. Mamma vid datorn och anmäler föräldrardagar. alla timmar som jag inte har jobb. så att jag inte förlorar min SGI. Men snart är dagarna slut. snart snart.

Nej, vad allt känns november. Tror jag ska göra nåt annat ett tag och sen sova så att vi orkar upp tidigt och ut till stugan imorgon. Tänkte grilla korv. Härligt.