Vabba, vabba äta lunch

Jag känner mig rätt slut. Tre dagar hemma medPMS mamma och trotsig, sjuk tvåochetthalvtåring. Somnar ovaggad om man säger så. Och det gjorde även barnen ikväll, trots att jag med våld och envishet fick Liten att sova middag idag också. Strax efter sju ber Storasyster om att få gå och lägga sig. Försöker minnas semestern när hon låg vaken till tolv och vred sig runt runt i sängen. Jo, för att förklara några ord i raderna ovan, jag var alltså tvungen att med milt våld lägga Liten i sängen och hålla henne kvar där tills hon slutade skrika och snarkade istället. Vet inte om jag överlevt dagen om hon inte somnat. Medan hon sov (en dryg timma tror jag) försökte jag röja upp allt hon rivit ner under de här dagarna. Det låg grejor överallt, överallt. Hon drar ut leksaksbackarna och tömmer ut dem, sen drar hon runt med leksaker, böcker, spelkort, äpplen, russin, kakor (mutor) i hela lägenheten.

Det känns lite bättre nu när jag hunnit förbereda några middagar, tagit hand om lite av äppelskörden och så här hemma. Nu är det bara jobbstressen som trycker på bröstet. jag har lovat jobba imorgon. Så är de snoriga och griniga imorgonbitti så är det bara att bita ihop, lyfta upp dem, klä på dem och köra iväg dem. För det är ju morgnar och kvällar som är jobbigast, mitt på dagen mår Liten utmärkt nu, sånär på lite snor.

Det är märkligt faktiskt, hur man känner pressen från jobbet. Man känner att man nästan inte får vara borta och även om alla mina arbetskamrater har stor förståelse för hur det är, så ser man ändå ner på sig själv, ursäktar sig och tycker sig vara sämre än de som är på jobbet. Alla vi har barn och alla är hemma nån gång, men man känner sig ändå som om man är hemma mycket oftare etc etc. Och inför chefen ska vi inte tala om, då känner man sig riktigt liten, som att man inte klarar av sitt jobb liksom...

Ändå stod jag själv på föräldramötet igår och deklarerade hur oerhört viktigt det är att barnen är hemma från förskolan när de är sjuka. Hellre en extradag hemma än att komma tillbaka halvdålig. Den devisen fungerar tyvärr inte för våra egna anställda. Och då kan man ju tänka hur de säger på barnens dagis; Hon som själv jobbar på förskola, hon borde väl veta bättre...

Det viktigaste i livet enligt de flesta är väl hälsan och då framför allt barnens hälsa. Att man då inte har stake nog att värna den bättre.