torsdag 1 december 2016

Diskussion eller krig? Var så god.

Klyftorna i samhället och politikerföraktet växer ikapp med varandra. Båda avhängiga varandra och lika farliga. Med hjälp av sociala media har det blivit lätt att raljera med såväl egna partikamrater som motståndare. Ibland får jag uppfattningen att hela nätet är uppbyggt för att hitta motsättningar och sedan samla så många som möjligt på "sin sida" mot ett opersonifierat motstånd, våra förtroendevalda politiker kan gärna få vara de som ger ansikte åt detta motstånd.




I den representativa demokratin väljer vi representanter genom fria och demokratiska val. De representanter vi väljer förväntas sedan representera våra åsikter och våra behov i fyra år. Det är dock inte alla grupper i samhället som finns representerade i  den grupp av människor som ställer upp och väljs in som förtroendevalda representanter. Det kan vara en orsak till att många inte känner sig representerade av de förtroendevalda vi har idag. Att inte alla grupper finns representerade har ju också olika orsaker. En av dessa skulle kunna vara att många idag kräver att politiker ska vara klanderfria; de ska ha betalt sin TV-licens, inte köpa piratkopierade märkeskläder på semestern och de ska inte åka taxi eller flyga för mycket, de ska vara väl insatta i alla frågor, stora som små och aldrig glida på svaret, då hängs de ut och spottas på. Det gör att många inte är intresserade av förtroendeuppdrag idag. Vem vet när en missar en kolumn i försäkringskassans blankett och åker dit för vabfusk? En annan orsak skulle naturligtvis också kunna vara kulturen, normen; de allra flesta förtroendevalda är i övre medelåldern, de är svenskfödda och ofta män. Visserligen finns idag både personer med utländsk bakgrund och kvinnor bland våra förtroendevalda, mer ovanligt är att vi träffar på personer med olika funktionsförmågor, särskilt psykiska, hemlösa, fattigpensionärer m fl. Detta är också grupper som fått det sämre i och med den långa tid av borgerlig politik och ökade klyftor i Sverige.




Det som varit på gång några år nu och som jag känner ökar är att många efterfrågar de förtroendevaldas engagemang och dialog, men flera av de som gör det vill inte ha dialogen. Då försvinner ju motståndaren, Den Andre, den som ska representera det onda. Jag har framför allt lagt märke till detta i olika facebookgrupper där engagerade medborgare bildat en grupp för att driva vissa frågor. I grupperna diskuteras ofta hur medborgarna ska kunna påverka de inkompetenta politikerna, hur de ska kunna få dem att lyssna, tvinga dem till dialog. Om någon förtroendevald, som ju också är en medborgare med intresse i olika sakfrågor, finns i gruppen och försöker föra en dialog, blir det ofta ramaskri; gruppen är för medborgare, inte för politiker!!! Motsättningen är ett faktum. Jag har som sagt sett detta i flera år, men jag tycker att det ökar. Jag känner att jag själv väljer att inte kommentera inlägg på facebook trots att jag är intresserad av frågan och gärna skulle vilja ha en diskussion om den. Jag väljer att inte kommentera för jag vet att den med partipolitiskt engagemang inte får en diskussion utan ett krig.




Jag har begått många misstag i mitt liv, gjort fel, tagit miste. Det har jag gjort som privatperson, vanligt människa, som yrkesmänniska och som politiker, förtroendevald. Det är ingenting jag hymlar med. Jag kan inte allt, jag vet inte allt, jag är av den stammen som tror att det räcker att göra sitt bästa. Jag skriver även inlägg i vredesmot på sociala media någon gång då och då trots att jag vet att det kanske inte alltid är det bästa forumet att ta ut en konflikt.


Visst finns det förtroendevalda som har en annan inställning, precis som det finns privatpersoner som alltid anser sig ha rätt, som mansplainar och dominerar. Jag ser dagligen hur det händer, inte minst från förtroendevalda på ganska så höga poster, man fjärmar sig, man försöker lösa problemen från någon slags metanivå som blir obegriplig för de som inte är insatta. Och när man blir ifrågasatt går man i försvarsställning. Motsättningen är ett faktum. Det blir ingen diskussion, det blir ett krig.




Jag är inte övertygad om att den representativa demokratin är det bästa sättet att driva ett land, men jag är övertygad om att det inte är det sämsta sättet heller. Just nu vet jag inget annat lika bra sätt. Däremot ser jag en rörelse i samhället som undergräver förtroendet för den representativa demokratin. Vad det kommer att leda till vet vi inte. Jag vill inte bidra till denna rörelse (av vilken stora delar förmodligen inte alls har som syfte att undergräva demokratin), men samtidigt blir jag en del av den varje gång jag försöker föra ett samtal. Jag blir då politikern som per definition inte vet någonting om verkligheten. Det är egentligen bara SDs ledamöter som vet något om verkligheten. De är också de enda som kan slåss med järnrör, lyfta arvode utan att gå på möten osv utan att ifrågasättas som goda representanter för vanligt folk.


Medborgarna vill ha dialog med de förtroendevalda, men när de bjuds in till samtal så dyker väldigt få upp. När förtroendevalda dyker upp på möten som medborgarna själva ordnat för samtal blir hånade och får inte yttra sig för det är inte ett möte för dem, det är ett möte för vanligt folk.


På Kuba har de bara ett parti, alla tillhör det partiet. Folkets representanter väljs i kvarteren där man bor. Jag tänker inte gå i försvar för det system som finns på Kuba, men, jag kan ändå tänka att det kan finnas bra saker som vi kan lära oss, även från Kuba. Kanske skulle kontakten med, och förtroendet för våra folkvalda vara större om vi valde en representant från vårt kvarter? Om det var vår granne som representerade våra behov och synpunkter? Jag vet inte. Idag sprids bilden av förtroendevalda som några världsfrånvända ickemänniskor, ibland tror jag att även vi förtroendevalda sväljer den bilden av oss själva. Vi är inte verkliga och därför kan man också ställa orimliga krav på oss och sen känna att det är helt okej att samla en mob mot enskilda personer på nätet om de inte kan leva upp till kraven.


Politiker ska ta ansvar för sin politik och sina beslut, det har medborgarna rätt att ställa krav på. Men politiker är inte overkliga, de allra flesta lever i samma verklighet som vi andra, de allra flesta är helt vanliga människor, vars barn går i skolan, vars föräldrar behöver plats på hemmet, vars moster är i behov av ledsagare, de är vanliga människor som behöver tillgång till kommunikationer och kultur. Om vi utgår från det och är öppna för samtal och kompromisser (gäller båda sidor) så kan vi kanske nå en fungerande representativ demokrati i stället för att de som vill åstadkomma en bredare demokrati istället bara åstadkommer ett samhälle där den som skriker högst är den som sätter dagordningen.


Detta är inte ett försvarsinlägg för politiker som har gjort misstag eller skött sina uppdrag på ett otillfredsställande sätt. Det är ett försvarsinlägg för den representativa demokratin, som jag tycker att vi ska ta hand om. Det finns en rad exempel på när den har fungerat mindre bra, på såväl, riks- landstings- och kommunnivå bara på senare tid, men det betyder inte att vi behöver skrota den. Vi kan ifrågasätta den, vi kan diskutera den och vi kan förändra den tillsammans. Byt ut de politiker ni tycker har tagit felaktiga beslut vid nästa val, kandidera själva som förtroendevalda, men byt inte ut den representativa demokratin förrän vi har hittat ett fullgott alternativ.

1 kommentar:

Mats Linder sa...

Väldigt bra sagt. Jag kan skriva under på alltihop. Eftersom jag själv har varit inne i politikerkarusellen i rätt många år vet jag ganska väl hur det är, och jag är tacksam för att du fortfarande orkar.