Äntligen förstår jag, jag förstår varför det, trots att alla säger sig vara för blandade boendeformer, finns ett slags förakt mot hyresrätten, en slags tyst överenskommelse att det EGENTLIGEN inte är en boendeform någon väljer, mer än för en kortare tid i sin ungdom, efter en separation eller annan kristid i livet. EGENTLIGEN vill alla ha en 200 kvadratsvilla med strandtomt, men vissa har inte förutsättningarna. De är väl fattiga, ensamstående, sjuka eller kanske invandrare.
Svaren finns runt om i Europa, där allmännyttan kallas Social housing och är en boendeform som man skäms för att bo i. Därför behövs inte fler hyresrätter, därför behövs inte större hyresrätter, därför behövs inte hyresrätter i attraktiva lägen. 80 kvadrat räcker väl som största lägenhet i ett hyresrättsbestånd i ett trevligt område, kanske nån ensamstående med ett par barn kan ha råd att bo där med bostadsbidrag. Alltså, finns det två föräldrar, köper man väl sig nåt större, typ en villa vid havet.
Det är det här tänket som vrider politiken helt snett. Det är det här tänket som länge gjort att Vänsterpartiet är det enda parti som står för en vettig bostadspolitik. För om tänket är att vi alla EGENTLIGEN vill ha en 200 kvadrats villa vid havet, och vi utgår från att det behövs fler 200kvadrats villor vid havet och färre hyresrätter (som gärna kan vara ganska små), så kommer vi inte att lösa bostadsbristen. I det här tänket så köper sig människor som under en tid bott i en hyresrätt en 200kvadratsvilla och lämnar sin gamla bostad till någon ny ungdom på väg upp.
Men man talar om den första generationen som inte får det bättre än sina föräldrar (man är väl inte riktigt överens om vilken generation det är, men de kommer efter 40talisterna i alla fall). De kommer aldrig att få det bättre, troligtvis kommer de allra flesta aldrig att ha råd med en 200kvadrats villa vid havet. Kanske vill de inte ha en. Kanske vill de bo HELA sitt liv i en hyresrätt och vara fria att resa och ta arbete på annan ort. Jag tror som Lars Ohly säger här att hyresrätten är framtidens boendeform. Tänk om det fanns ett gott utbud av hyresrätter så att man kunde säga upp sin lägenhet och resa för att sedan komma tillbaka och kunna få en ny. Idag skapas marknader av svart andrahandsuthyrning och försäljning av hyreslägenheter.
Om vi EGENTLIGEN inte vill bo i 200kvadrats villor vid havet allihop, utan trivs ganska bra i en hyresrätt med centralt läge, men på vår fritid och semester gärna skulle vilja hänga vid en strand och sola, kanske fiska eller campa, är det viktigt att stränderna inte byggs igen av lyxvillor som stänger in och privatiserar en naturtyp som älskas av många. Och borde vara till för många.
Tänket är fel i flera led och det får oss att skapa en bostadspolitik som är fel för så många. Vi måste tänka om nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar