Skruttet var överlycklig och förväntansfull när vi gick mot förskolan igårmorse. Hon pekade med armen, tittade på mig och log med hela ansiktet. Jag kände en liten osäkerhet om hon såg fram emot förskoleleken i sig eller förskoleleken tillsammans med mig, hon hade ju trots allt varit där tillsammans med mig en majoritet av gångerna, även om de första lämningarna fungerat bra.
Men det gick bra, hon kröp kanske inte in med samma klämkäckhet som dagen innan, men det var inga problem att bli överlämnad till pedagogen och intresserad av leken.Så det var med ganska lätta steg jag lämnade förskolan.
Ända tills jag på vägen till bilen passerade Mellans avdelning och väcktes ur mitt skimmer av ett illvrål, ett hysteriskt, gurglande avgrundsskrik; MAMMA, JAG VILL VARA MED DIIIIIIIG!
Jag fick vända om, sitta i tamburen med en förkrossad nästanfemåring som kopplat på stora mammahuvudet. Det är ju tur i såna här lägen att man inte har en stressad bilresa i vinterväglag för att komma i tid till arbetet framför sig. Jag tog mig lite tid och det slutade med att dottern ändå ville vara kvar på förskolan till efter lunch. Jodå, jag minns många vansinnesfärder till jobbet efter att ha bänt loss henne från kroppen, vägen moddig av snö, ögonen moddiga av gråt och frustrationen över att sen bli bannad för att man är sen.
Hämtar Mellan, som är glad, strax efter ett och tar med henne för att hämta Skrutt. Precis när vi kommer på förskoletomten ringer pedagogen och säger att Skruttet börjar bli lite ledsen, hon saknar mig. Mycket riktigt verkar hon trött och lite ledsen när vi kommer. Hon gråter i bilen hem, men det är inget som inte lite amning och återsynen av hennes kära familj kan bota. Inför fredagen känner ju nu mamman lite oro, kommer bakslaget? Vad ska hända? Missa inte den spännande fortsättningen på inskolningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar