Skruttet gråter fortfarande när jag lämnar henne på förskolan och lägger huvudet mot min axel så gosigt som hon bara kan. Men igår när jag hämtade henne såg jag ju själv hur hon glatt satt och moffade i sig vid mellisbordet och i morse hann hon sluta gråta innan jag var utanför dörren. Vilken skön känsla.
Jag har tidigare bloggat om hur jag brukade stanna kvar med min äldsta dotter tills hon accepterade att bli lämnad på förskolan, något som absolut hade varit omöjligt med mellandottern för då hade jag blivit kvar hela dagarna. På min arbetsplats tycker vi att det är bäst att föräldrarna gör ett snabbt avsked eftersom det går mycket fortare att få barnet glad igen när de gått. Har experter någon åsikt om detta? Det är så olika med barn, en del gråter för att markera, en del gråter för att påverka, en del gråter för att de är uppriktigt ledsna, men om vi inte kan tolka vilken gråt det är så vet vi inte heller vad som är bäst att göra.
Eftersom jag hörde att Skruttet så snabbt slutade gråta när hon inte såg mig längre så drog jag slutsatsen att hennes gråt bara är en markering, egentligen kanske att hon vill att jag också ska stanna för jag tror hon tycker det är roligt på förskolan, och att jag gör bäst i att göra en ganska snabb lämning.
Nu kan jag tycka att det känns jobbigt att bara lämna på måndag och sen ta en veckas sportlov med risk att ramla tillbaka i inskolningen igen, men men. Egentligen känns det viktigast att veta att hon inte sitter i en pedagogs knä och gråter hela dagarna. Då hade det varit kämpigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar