Storasyster är sjuk och har 40 graders feber, Mellan snorar och slipper vara på dagis. Men vore det inte bäst att lämna Skruttet så att hon blir färdiginskolad innan sportlovet då vi ska vara lediga? Jag bestämmer mig för att det är det bästa och ordnar så att en väninna kan stanna med sjuklingen medan jag lämnar den lilla pigga illbattingen på förskolan (jag menar, det är väl bra om hon inte är här hemma och blir smittad?).
Idag när jag lämnar är hon jätteledsen och gråter och vill komma till mamma. På något sätt är jag luttrad och tänker att det är ett steg man måste passera. På ett annat sätt har jag i minnet att jag aldrig lämnade Storasyster förrän hon verkade nöjd och okej med att stanna på förskolan. Nu var det inte ofta hon var ledsen över att gå till dagis, men de få gånger de hände så lämnade jag henne inte förrän hon var glad igen.
Det visar sig när vi kommer att även två av pedagogerna är hemma och sjuka. Så nu kommer denna första dag med tårar också att blandas med att ett par av de personer som ändå utstrålade eländets trygghet inte finns där. Åker hem till de andra tjejerna med en klump i magen, är det här rätt? Varför får inte Skruttet vara hemma med oss andra?
Svaret är ju att hon måste vänja sig. Vad hemskt det låter. Efter sportlovet börjar min praktik och hemmadagar blir ett minne blott. Hoppas så innerligt att förskolan kommer att bli hennes grej. Till slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar