Tredagarsinskolning går ut på att barnet ska uppleva att föräldern, som ju är med barnet hela dagarna på förskolan i minst tre dagar, uppfattar förskolan och pedagogerna som någonting positivt, att föräldern ger sitt godkännande till miljön och människorna som vistas i den. "Titta, det är jättekul här" typ. Det är ungefär samma tanke som när pedagogen gör hembesök några dagar innan barnets start på förskolan. Barnet ser då att föräldrarna bjuder in den här personen i sitt hem, bjuder på fika, etablerar en första kontakt på hemmaplan.
Och det handlar ju mycket om det. Barnet måste känna att det här är okej för mamma eller pappa, det här är något som den jag litar mest i världen på rekommenderar av hela sitt hjärta. Men det handlar också om tillit och trygghet.
Vid den traditionella inskolningen finns en pedagog som särskilt bryr sig om och fjäskar för mitt barn under inskolningen. På det sättet vinner pedagogen barnets förtroende och tillit och innan jag som förälder lämnar mitt barn en kort stund har jag sett att barnet accepterar och tyr sig till pedagogen. Jag lämnar också bara korta stunder och då framgår det om barnet också vänder sig till pedagogen när det är ledset eller behöver hjälp. När jag sedan lämnar barnet och återgår till arbetet, så kanske barnet är ledset, men jag vet att det finns en person som speciellt ser mitt barn och som mitt barn vänder sig till för att få tröst.
Min dotter har sett pedagogerna, men hon upplever dem nog som andra barns mammor som också sitter där på golvet(vi är ju trots allt två mammor som sitter där också). Hon har sökt ögonkontakt med dem, kollat om de är med på bus och säkert även avlagt något leende. Men från det till att jag skulle lämna henne där. Hon skulle nog lika gärna söka tröst hos den andra mamman som sitter där, hon förstår inte att det här är människor som är där för henne.
Det är inget fel på pedagogerna, de är jättegulliga och kompetenta. Det finns också tillräckligt med personal. För en grupp på snart tio barn finns tre pedagoger plus en extra som hoppar in på förmiddagarna, vilket gör att man kan dela gruppen, gå ut med barn som gråter så mycket att det smittar och förhindrar aktiviteter med övriga gruppen. Det är verkligen jättebra. När jag själv arbetade med att skola in nio stycken ettåringar på en gång, var vi två. Vi kunde aldrig dela gruppen och ett gråtande barn som smittade blev en katastrof för hela gruppen.
Hur som helst, jag söker nu vetenskapliga texter som förordar tredagarsinskolning. Jag vill veta på vilket sätt detta påverkar barnet. Själv känner jag mig som jag lurar henne; sitta där på golvet och leka i tre hela dagar (kom igen, hur naturligt känns det? Jag är ändå förskollärare snart, tänk på människor med helt andra yrken...) och sen bara lämna barnet där tillsammans med det som hon antagligen uppfattar som andra, mycket ledsna, barns mammor som redan har famnarna fulla. Tips på vetenskapliga texter om inskolningsmetoder, och framför allt tredagarsinskolning eller heldagsinskolning, tas tacksamt emot i kommentarsfältet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar