Blev sittande framför nyheterna på TV eftersom Skruttungen som vanligt hade svårt att komma till ro. Där berättade de om alla de barn som vuxit upp i fosterhem och på olika sätt blivit utnyttjade och vanvårdade och hur dessa nu skulle gottgöras. Bland annat skulle de få en offentlig ursäkt av staten, och för att förhindra att något liknande skulle kunna upprepas kommer alla fosterhemsföräldrar (antar att det gäller s k familjehem också) att utbildas och alla barn kommer att få en egen socialsekreterare som ska besöka dem minst fyra gånger om året.
Jag har ju suttit en kort tid i socialnämnden och jag funderar hur detta ska kunna garantera dessa barns säkerhet. Vi har vid flera tillfällen ifrågasatt vad som krävs för att bli familjehem, om inte olika saker i t ex familjehemsföräldrarnas bakgrund och uppväxt kan göra dem olämpliga. Vi har fått som svar bl a att man tycker att man genom djupintervjuer får en ganska god bild av hur familjen är, att det kan vara bra med familjehemsföräldrar med brokig bakgrund för de kan leva sig in i hur barnet har det och..... underförstått är det ju ganska svårt att få tag på människor som vill ställa upp och släppa in ett problembarn/familj i sitt hem. Det finns en utbildning som heter Pride som man kan gå innan man bestämt sig för att bli familjehem. Den är ganska omfattande (10 x 3 timmar) och det är inte så många som har gått den. De som deltar i utbildningen om vad deet innebär att vara familjehem kan efter avslutad kurs välja att inte bli familjehem. Detta är en klar fördel jämfört med djupintervjuer som ju bara klargör om socialsekreterarna tror att familjen är lämplig. I Pride inser familjen redan innan de tagit emot ett barn vilket arbete som krävs och kan själva avgöra om de är lämpliga eller om detta innebär mer/annorlunda arbete än vad de tänkt sig. Många tycker att en Prideutbildning borde vara krav innan en familj tillåts ta emot trasiga barn i sitt hem. Jag kan bara hålla med. Det är svårt att skaffa oss garantier för att barnen får det bra, men detta är ett steg i rätt riktning.
Ett annat steg i rätt riktning borde väl vara att barnet, som nu ska få en EGEN socialsekreterare, också får välja vem de vill ha (detta borde förstås även gälla vuxna). Vi ska få välja vår egen läkare, vår egen skola, vår egen apotekare, vår egen städhjälp och allt vad det är. Det är SÅ viktigt att vi får välja. Men, de allra svagaste, barnen som är i behov av socialtjänstens stöd, får inte välja vilken tjänsteman/kvinna som ska bli deras förtrogna ledsagare genom uppväxten. Det är egentligen en katastrof, faktiskt, i valfrihetens land, att barn kan bli utlämnade åt någon som de inte känner ett dugg förtroende för, som de (genom sina erfarenheter) misstror och kanske föraktar, som de känner, har valt någon av föräldrarnas sida, eller familjehemmets sida, eller vad som helst. Det borde vara en självklarhet att få välja vilken socialsekreterare som ska driva ens sak när det handlar om en sån stor sak som ens uppväxt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar