Idag börjar min yngsta dotter i förskolan. Visst är det en dag som förändrar alla våras liv, i familjen alltså. Jag får hela tiden frågan hur det känns och, med en känsla av att jag borde känna skam för detta så svarar jag att det känns skönt. Det är klart att en moder nu ska känna separationsångest och skuld för att hon lämnar bort ett så litet barn, att hon är hemma så länge det bara går. För mig, som inte gjort något avbräck i studier eller politiskt liv, sedan min dotter föddes, känns det tvärtom som att det nu blir bra att kunna sitta i skolan eller på ett möte och ha full koncentration på det som sägs samtidigt som min dotter får leka och delta i, för henne, åldersadekvata aktiviteter. Föräldrarledigheten som finns kvar kommer väl till pass under t ex somrar och lov. Kanske räcker den också att dryga ut med så att jag under en längre tid slipper arbeta heltid. För mig har förskolestart vid ett års ålder och deltidsarbete kombinerat med fortsatt föräldrarledighet alltid känts som ett bättre alternativ än att vara hemma så länge det går (till ettochetthalvtår) och sen börja jobba heltid direkt.
Men synen på vad som är bra och dåligt för oss varierar med vilka vi är och vilken tid vi lever i. När jag var på ett föredrag om en långtidsutredning för flera år sedan berättade föredragaren hur psykologer och experter förr menade att det skulle vara minst 4 år mellan barnen i en syskonskara för att barnen skulle få tillräcklig uppmärksamhet från föräldrarna och få en bra utveckling. Sedan ändrade man i reglerna för föräldrarpenning och du kunde endast behålla din grundande lön om barnen föddes med max 2,5 års mellanrum. Strax efter började expertböcker och föreläsningar också förespråka max 2,5 år mellan barnen som det bästa för barnen. Visst är det underligt.
Vi ska göra en heldagsinskolning och för att nu göra alla som inte har barn i dagisålder insatta så ska jag förklara hur detta skiljer sig från den typ av inskolning som varit dominerande under många år.
En traditionell inskolning tar ca 3 veckor. Första veckan är barnet ungefär en timma om dagen på förskolan tillsammans med sin förälder. Föräldern ska sitta och vara tråkig och pedagogerna ska vara roliga och locka till sig barnet. Efter en veckan förlängs vistelsetiden successivt samtidigt som föräldern börjar gå i från korta stunder. Efter ungefär tre veckor har barnet hunnit både äta och sova på förskolan och räknas som färdiginskolad.
En heldagsinskolning, eller tredagarsinskolning som den också kallas på vissa håll, innebär att föräldern är med sitt barn minst tre hela dagar på förskolan och sen ska det vara klart. Föräldern tar på förskolan allt ansvar för sitt barn, byter blöja, hjälper till med kläder mat och vila. Nu är det istället pedagogerna som ska vara tråkiga (har inte frågat varför än...).
Enligt Gunilla Niss, som är lite av mamma till den traditionella inskolningen, så orkar barnet inte vara i förskolemiljön mer än någon timma första veckan. I den nya inskolningsformen kommer vi helt plötsligt att från dag två tillbringa fem timmar i förskolan. Och, där jag tidigare hört talas om denna modell, tar inskolningen tre dagar. Helt plötsligt styrker experter denna metod och menar att den är bäst för barnet. I vårt fall har man sagt två veckor, efter tre heldagar börjar man lämna ett par timmar.
Varför går man då över till heldagsinskolning? När jag tidigare hört om modellen har den alltid kallats tredagarsinskolning och det är lätt att misstänka att det hela handlar om att föräldrarna behöver komma ut i arbete snabbt. Min erfarenhet är att många föräldrar tycker att det är träligt att vara på förskolan ett par timmar varje dag i tre veckor och att många också har chefer och arbetsledare som ligger på för att de snabbt ska vara i arbete igen. Det blir en pers att inskolningen tar så lång tid och att barnet direkt efter inskolningen dessutom blir sjukt gör inte saken bättre. I dagens arbetsliv finns inte utrymme för långa inskolningstider eller vabbande föräldrar.
En annan aspekt är att föräldrarna på detta sätt får en större insyn och förståelse för det arbete som bedrivs i förskolan. Kanske förstår man varför man inte kan komma och gå som man vill, kanske ser man att personalen har fler barn än ens eget att ta hänsyn till. Ja, man förstår det ändå, men när man ser det i verkligheten kanske det liksom blir mer verkligt. Det är också en möjlighet för personalen att lära känna föräldrarna på ett helt annat sätt och att se samspelet mellan förälder och barn när föräldern tillåts vara sig själv och inte bara anstränger sig för att vara tråkig.
Det finns säkert för och nackdelar med båda metoderna. Jag kommer att blogga om hur vi upplever denna metod här. Samtidigt kommer jag att dra paralleller med hur jag med mina egna barn samt på min arbetsplats upplevt den traditionella inskolningen.
En annan sak som skiljer den här inskolningen från en vanlig är att det till mångt och mycket är en gruppinskolning. Det är en helt ny avdelning där alla barn är nya och det inte finns någon trygg grundgrupp att utgå från. Detta har jag varit med om både med min äldsta dotter samt på min arbetsplats, men det är ändå intressant att studera och observera. T ex innebär ju denna gruppinskolning som samtidigt är en heldagsinskolning att ganska många vuxna kommer att finnas i lokalerna till en början. Hur upplever barnen detta? Och hur normal blir pedagogernas arbetssituation som de visar upp för föräldrarna?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar