Askungen har varit på bal. Stängt dörren om råttorna, tagit sista matpengarna och lämnat barnen till moster. Askungen behövde politisk rock`n roll att stärka själen.
Nu hade Askungen inte varit på bal på väldigt länge, men på något vis hade hon väntat sig att möta gamla vänner, lite äldre, lite gråare, men med punksjälen i obruten förpackning.
Men hade jag kommit rätt? Utanför skolan var tyst och mörkt. I aulan satt människor i rader, fluktade runt; en kassörska från ICA, en avdelningschef på soc, en psykolog och en gammal arbetskamrat från mitt första dagisvik för 25 år sen. Och, om man uttrycker det så, så är jag absolut inte äldst på tillställningen. Och det mest olydiga publiken tar sig till under föreställningen är att de sitter ner hela tiden trots att arrangören innan upplyst om att det är en rock´n rollkonsert och att det finns ett stort tomt golv med anledning av att man bör flytta sig närmare bandet och stå upp.
Det spelar ingen roll hur mycket Stefan Sundström fläskar på om folkpartister och moderater och Björklund och "Grattis till finbulvintern som startade den 19 september Sverige". Där satt den välvårdade publiken och klappade händerna. Skiljde sig inte nämnvärt från körkonserten på Rodenkyrkan som jag bevistade för någon månad sen. Det kanske t o m var samma publik, ta mig f-n. Det kanske bara finns en publik som har råd att gå på konserter i Norrtälje? Och det är psykologer, socionomer, lärare och en och annan snabbköpskassörska på gränsen till pensionsåldern...
Hur som helst så stod jag inte ut med att sitta på en stol och finklappa mellan låtarna. Jag har väl inte sumpat matpengarna på att sitta som i en biosalong utan popcorn? Efter ungefär halva konserten gick jag fram och dansade på golvet, lite grand i kanten, modigare än så kände jag mig inte. Någon enstaka reste sig ur sin stol och dansade lite på plats under extranumren, annars var det bara jag. Har jag blivit gammal? Har Stefan Sundström blivit gammal? Har vi flyttat från en ockupationskåk till finrummet? Ska det vara så här nu?
Vilken upplevelse. Märkligt. Inte alls som första gången jag hörde Stefan vid Handens pendeltågsstation i slutet av åttiotalet. Nittonhundraåttiotalet alltså... Men då verkade publiken och artisten vara överens om budskapet (jo, jag tror han sjöng om Olof Palme då med, men det var en annan låt). Nu vet jag inte om publiken bara tyckte att detta var ett pittoreskt inslag i vardagen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar