Ingen vill/har råd att driva vårdcentralen i Edsbro med den special filialersättning som Norrtälje kommun, inom ramen för Vårdval Stockholm, tiggt till sig. Inte så häpnadsväckande kanske. Små mottagningar i områden med svagt befolkningsunderlag har inte visat sig vara framgångsrika i vårdvalsmodellen. Ändå pådyvlas landsbygdskommunen Norrtälje denna modell för enligt Moderaterna i Stockholms läns landsting ska ALLA i Stockholms län ha LIKADAN vård, samma villkor trots olika förutsättningar.Vårdvalsmodellen har redan drabbat MVC i Hallstavik, Familjens hus i Rimbo och hotat den prisbelönta vårdcentralen på Blidö. Vårdvalsmodellen tvingar även Tiohundra ABs parkinssonvård att rätta sig i ledet och inte sticka ut som bättre än annan parkinssonvård i länet.
Det är inte medborgare/brukare/patienter och deras behov av vård och trygghet som styr utbudet och inriktningen av vård, det är olika vårdföretags intresse av att driva vården efter politikernas regelböcker och ersättning. Och detta kamoufleras med begrepp som valfrihet. En kan bara undra, valfrihet för vem? Företag kan fritt välja om de vill driva en vårdcentral i Edsbro för den ersättningen som bjuds, vad kan invånarna i Edsbro välja på? Att åka till Hallstavik (så länge vårdcentralen finns kvar), Rimbo eller Norrtälje? Är det ett val som uppskattas då en tidigare haft en mottagning på hemorten? Om föräldrar i Rimbo vill ha tillgång till ett Familjens Hus hänvisas de till Norrtälje, annars får de besöka de olika ingående verksamheterna separat i Rimbo. Är det en reell valfrihet?
Idag varnar även ledaren i Norrtelje tidning för att Vänsterpartiet vill tvinga alla vårdföretag att gå med exakt +-0 i resultat, annars får de stänga igen. Naivt, eller medvetet vilseledande, skrivet av en politisk redaktör som borde veta att det inte är vinster som återinvesteras i verksamheten som Vänsterpartiet vill plocka bort från skattefinansierad välfärd utan vinstutdelning till aktieägare, d v s direkt utplock av skattepengar ner i privata fickor. Ledaren menar att människors rätt att välja måste gå före sådana principer. Det vore mycket intressant att se en objektiv utredning av hur många reella val människor kan göra till följd av detta system.
Ett val som t ex inte verkar gå att göra, är att få flytta in i ett Särskilt boende då en känner sig gammal, skruttig och otrygg i sitt eget hem. I kväll på kommunfullmäktige ställer jag en fråga till Sjukvård och omsorgsnämndens ordförande om hur många personer över 80 år som förra året nekades plats i särskilt boende i vår kommun. Svaret är 20 stycken. Förmodligen är flera av dem t o m över 90, förmodligen bor flera av dem långt ut på landet och har kanske dålig kontakt med anhöriga och grannar. Förmodligen känner de sig otrygga i sitt eget hem. Svaret från Erik Langby (M) talar nämligen om att vi tillämpar kvarboendeprincipen, eftersom gamla har det bäst i sitt eget hem. Frågan är om de personer som ansökt om plats i Särskilt boende anser att det bästa för dem är att bo kvar hemma? Varför finns ingen valfrihet för dessa gamla, otrygga människor? I Vänsterpartiet har vi tidigare motionerat om att alla personer över 80 år borde ha rätt till en plats i Särskilt boende utan behovsprövning. Det skulle innebära en trygghet och en valfrihet för de äldre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar