Vad är egentligen rimligt?

Vad är egentligen rimligt inom vården? Idag ska jag blogga om tillgängligheten inom vården och vårdgarantin.

Många kvinnor i fertil ålder drabbas någon gång av blödningar och smärtor i underlivet. Det kan vara helt naturligt, men det kan också vara ett tecken på en allvarlig sjukdom som kräver kirurgiska ingrepp eller medicinering. Oftast går det en tid innan man uppmärksammar blödningarna eller smärtorna som onormala, men när man börjar misstänka att någonting är fel vill man snabbt komma i kontakt med en specialistläkare.

Det finns en uppsjö av gynekologer, privata och landstingsdrivna, norr om stan, men jag väljer givetvis att försöka få tag på den lokala mottagningen i Norrtälje eftersom alla andra alternativ innebär åtminstone en timmas resa tur och retur. Telefontiderna är förlagda till morgon/förmiddag och inte förrän på sjätte dagen sedan jag börjar försöka få kontakt lyckas jag pricka rätt och få prata med en sköterska. Efter att jag redogjort för mina problem talar hon om för mig att de inte har några tider i september, kanske i oktober om det kommer någon ny gynekolog, men det vet de ingenting om än. Hon råder mig att ringa någon annan stans. Punkt.

Jag surfar in på www.vårdguiden.se och söker mottagningar. Alla mottagningar har olika öppettider och telefontider. En mottagning har ingen telefontid alls, men när jag ringer så har de lunchstängt. Den enda mottagning (av 7-8 stycken) jag får tag på är Täby närsjukhus där de kan erbjuda mig en tid om sex veckor. Shit happens. Va? Hallå, det är ingen rutinundersökning jag söker för, jag har besvär, jag vill omedelbart veta om det är av elak karaktär. Behöver jag ingen medicin behöver jag säkert åtminstone ett gäng järntillskott. Kom igen.

Det finns någonting som heter vårdgaranti och vad jag förstår så är den garantin på 30 dagar. Men när jag ringer vårdgarantikansliet så har de inte heller telefontid. Sjukvårdlandstingsråd Filippa Reinfeldts medicin på detta är att införa vårdval även inom gynekologi. Då kommer gynekologimottagningar att poppa upp på platser där det finns behov alldeles av sig själva och köerna kommer att minska. Men det är inte mottagningar som saknas Filippa. Jag har fullt med klotter om mottagningarnas namn och olika telefontider på min lilla lapp redan, men antingen har de inga tider eller så har de inte telefontid. Var är min coach, min lots, som ska hjälpa mig genom den här djungeln? Det är ju inte så att jag väljer vart jag ska gå, det är ju snarare de som väljer om de vill ta emot mig.

För mig är det självklart att om "min" mottagning inte kan erbjuda mig en tid inom rimlig tid så ska de hjälpa mig att få tag på en tid på en annan mottagning som jag sedan kan tacka ja eller nej till. Då känns det kanske som om jag har valfrihet. Att sitta och leta telefonnummer och försöka ringa är ett heltidsarbete. Det är ju inte precis någonting man kan göra på sin arbetsplats eller överhuvudtaget bland människor som inte står en väldigt nära. Det blir till att sjukskriva sig för att boka läkartid. Som vanligt är det den starka, kunniga och medvetna patienten som kommer att tjäna på systemet. Dyslektiker, deprimerade, människor med psykiska funktionsnedsättningar eller bokstavskombinationer kommer troligtvis aldrig fram till läkare.

Blödningar och smärtor i underlivet hos kvinnor kan bero på helt naturliga orsaker och försvinna av sig självt, men det kan också vara tecken på sjukdom som utan medicinering eller operation kan leda till bl a sterilitet. Är det acceptabelt att låta männsikor gå med oro, ångest och värk i över sex veckor innan de kan få komma in för en bedömning? Nej, det tycker inte jag. Det vållar onödig oro, onödiga kostnader och onödigt lidande. Om blödningarna är tecken på någonting allvarligt hamnar patienten antagligen förr eller senare på en akutmottagning eller tvingas till operation som kostar mycket pengar. Med tid för bedömning inom en vecka skulle kanske problemen kunna avfärdas som normala eller medicineras bort innan komplikationer uppstod.

Det här hade inte behövt vara en historia om mig. Det kunde ha handlat om din syster, din kollega, din granne eller kanske om dig.