bita i det sura äpplet - igen - och kalas förstås

Nej, banken tycker inte att jag har råd att låna några pengar. Det är möjligt att de har rätt, men det finns människor som har bra mycket sämre inkomst än jag som lånar bra mycket mer pengar. Det handlar ju om ynka 350 000 kronor och fastigheten är värderad till 286000, så det är ju inte mycket som ligger utanför säkerhetsmarginalen. Nu ska jag träffa en handläggare på en annan bank imorgon och försöka lägga fram min sak lite snyggt. Har räknat som en blådåre nu och fått ner allt på pränt. Verkar ju finnas stålar över även om det inte är så mycket. Sen läser man dödsstöten. Banken tycker att det ska finnas 10 500 kronor över för sammanboende makar och 2000 kronor per barn efter att boendet är betalt. Tja, trixar jag lite till med siffrorna så ordnar nog även detta sig... men man blir ju nervös.

Mäklaren ringde imorse innan jag hunnit ringa banken och berättade att någon hade lagt ett skambud, nästan 100 000 kronor under begärt pris, på vårt paradis. Jag blev skitstressad för att använda enkla termer. Och så fick jag inte tag på min personlige bankman som det så fint heter. Och när jag väl fick tag på honom så tyckte han att jag verkade ha det knappt att gå runt utan lån. ÅHHHHHHHHHHHHHH. Det avgör väl jag. Men de har ju schabloner att räkna efter och eftersom jag har en sambo, men vill köpa en stuga själv, så undrar de ju vad man är för en kuf som inte passar in i systemen. Och så schabloniserade han mig som ensam med två barn (och det är flickor, väldigt underligt att man måste fylla i kön på barnen i låneansökan. Vet inte om könet påverkar möjligheten att få lån.) vilket är helt tokigt, för hade jag varit ensamstående hade jag ju haft inkomster i form av bidragsförskott också. Till exempel bara.

Men det är mycket som inte är tillåtet om man ska passa in i samhället. Man får inte ha fler än ett jobb, man måste ha samma inkomst varje månad, man får absolut inte ha egen ekonomi om man bor ihop med någon annan. Nu har vi ju vissa delar ihop och andra enskilda, vilket antagligen skruvar till huvudet än mer på de som håller ordning på torpet. Jag förstår faktiskt varför Sverige har den högsta andelen ensamstående i världen. Vi har ju frigjort oss, eller hur? Vi har ju lärt oss att sköta vårt eget, vara självständiga, ta ansvar. Inte vill vi väl bli indragna i andras historier så länge de inte bådar enbart goda tider för oss själva.

Det är faktiskt inte så roligt. Min sambo har ju t ex varit sjukskriven länge och haft en usel ekonomi (borde inte ens kallas ekonomi faktiskt). Ändå jagade först Försäkringskassan (men de ändrade sina regler och gav upp) och sedan Kronofogden honom för obetalda underhållsbidrag p g a att våra gemensamma inkomster talade om för dem att han kunde betala underhållsbidrag. Självklart ska man göra rätt för sig (just obetalda underhållsbidrag är ju i Sverige sett som ett mycket grovt brott), men han hade en inkomst på 4082 kronor efter skatt och de ville ha 800 kronor. Inte mycket kvar att bidra med till våra gemensamma barn då. Och hade han haft 0 kronor i inkomst och jag 300 000 om året och han 10 barn från tidigare förhållanden, så hade ju jag fått pynta för dem. Känns inte riktigt rättvist, då jag kämpar som en dåre för att kunna ge allt jag har till mina egna barn.

Det blev inte alls som jag tänkte idag. Solen sken inte och banken var inte snäll mot mig. Äldsta tjejen skulle på kalas klockan tre och vi blev kvar hela familjen. Var inte hemma förrän tjugo i åtta. Vi fick kaffe, kycklingkorv och tårta (alltså barnen drack saft och fick godispåse också). Pappan berättade en rolig historia om en flygresa:

Det var en fransman, en tysk och en jugoslav som flög tillsammans.

- Nu är vi över Frankrike, sa fransmannen. Det vet jag för jag ser Eiffeltornet.

Efter en stund sa tysken:

- Nu är vi över Tyskland. Det vet jag för jag ser (ja, vad man nu kan se som man känner igen i Tyskland).

Efter ännu en stund sticker jugoslaven ut handen genom rutan (bara det!), tar in den och säger:

- Nu flyger vi över det som en gång var Jugoslavien.

- Hur vet du det?

- Jag blev av med min klocka när jag sträckte ut armen.

Alltså, såna här historier får man ju bara berätta om man kommer från f d Jugoslavien. Så det var ju tur att pappan gjorde det.

Eftersom klockan var tjugo i åtta när vi kom hem var det bråttom att få barnen i säng. Grämde mig över att jag varken hade cholkad eller popcorn hemma till Morden i Midsomer. Så jag kokade te och tog fram hårt bröd med smör och ost (brännvinsost, mmmmmmmm). Så säger knäppisen på TV att nu blir det friidrott. Tror ni jag höll på att sjunka ned under vardagsrumsbordet och strunta i alltihop.

Åt mig proppmätt och började räkna på inkomster och utgifter istället. Ska träffa banken klockan nio och övertyga dem. Och mig själv. Marginalerna är små, men det måste gå. Det ska gå. Vill man så kan man. Mitt huvud kommer antagligen att räkna hela natten.