Att ge sina barn allt, även sin hälsa

Idag har jag dragits med en gnällig liten tjej hela dagen och det är enormt tröttande. Hänger i mammas byxor och låter liksom "Uhh, uh, uh" hela tiden. Och inte blev det väl bättre av att vi var inne till klockan var halv ett ungefär. Men det blev så. För vi sov ganska länge (strax före åtta). Och storasyster ville se morgontv. Och ingenting gick fort med en sur och grinig ettåring hängande i byxan. Och vi var bortbjudna vid ett så det var ingen idé att hitta på något innan heller.

Försökte läsa DN om att Barns hälsa är en klassfråga. Iofs vet man ju det, men det är intressant med ny forskning. Läser att över 40% av alla ensamstående med barn tvingas stanna hemma på sommarlovet och att över 20% av samma barn helt saknar fritidsintressen. I tidningen Arbetaren (Ja, helt rätt, det är den där tidningen där det var ett helt suveränt inslag om undertecknad häromsistens. Undrar hur de fick mig att se så smal och glad ut på alla bilderna.) läste jag i ett debattinlägg (faktiskt i samma nummer som jag själv var med) att sysselsättningen (alltså att man jobbar) bland ensamstående föräldrar minskat från 79% 1990 till 63% idag. En ensamstående förälder tjänar i snitt 54% av en gift pappas lön. Inte konstigt att de inte har råd att åka på semester.

Artikeln i Arbetaren spinner på om att bristen på barnomsorg på obekväm arbetstid hindrar ensamstående föräldrar att jobba fullt ut. Det är någonting som regeringen helt missar i sin satsning på arbete åt alla.

Artikeln i DN berättar om en rapport från Majblommans riksförbund som konstaterar att en kvarts miljon barn i Sverige idag lever i familjer där brist på pengar är ett ständigt problem. En avhandling från Uppsala universitet (Magnus Westin) visar att ensamstående föräldrar har sämre hälsa än gifta och sambor och att föräldrarnas sociala kapital påverkar både deras egen och barnens hälsa. Nu startar snart ett nytt forskningsprojekt som ska reda ut vad för mekanismer som skapar ojämlik hälsa över en livscykel och senare återskapas i nästa generation.

Fattiga människor föder barn med lägre födelsevikt, de föds oftare för tidigt och dör oftare under första levnadsåret. Barn med låg födelsevikt har högre risk att drabbas av högt blodtryck, fetma, typ 2 diabetes och hjärt-kärlsjukdom.

Är det konstigt att man vill ge sina barn allt? Man vill inte vara fattig utan vänner och ge sina barn en dålig hälsa. Själv är jag uppvuxen i en idyll. Mamma och pappa var varken rika eller välutbildade men på den tiden fanns ändå möjligheten att skaffa ett hus och en trädgård vid sjön (men de hade väl inte heller klarat det utan mormor och morfar). Och jag vet att idag kämpar både mina syskon och jag på våra egna vis för att ge våra barn det vi själva fick. Däri ligger drömmen. Vi är trygga, starka och friska. Hur skapar man detta utan pengar?

Det är en kamp. Och jag var en av de första i min släkt som skaffade mig en akademisk examen. Men som jag berättat tidigare hade det inte varit ekonomiskt möjligt om inte min mamma hjälpt mig. Eftersom jag var dum och trodde att det lönade sig att arbeta så mycket som möjligt. Jag har alltid jobbat hårt och fått rätt dålig utdelning. Men tack vare min mamma kan jag åtminstone drömma om en enkel sommarstuga (som i fastighetsbeteckningen kallas "tomt med byggnad på"). Det är mer än vad alla dessa ensamstående, deltidsarbetande föräldrar som inte ens kan drömma om en semester med barnen kan. Jag är ändock priviligierad.

Hur går det då med sommarstugedrömmarna? Jo då, det är nog den segaste budgivning jag varit med om (och jag har faktiskt köpt ett par lägenheter tidigare i mitt liv, då det var hausse och sen förlorade jag alla pengar då jag sålde eftersom de då inte var värda ett dugg längre). Mäklaren (eller heter det mäklarinnan?) ringde vid halv elva imorse och hade fått in ytterligare ett bud från motspekulanten. Tydligen är han väldigt svår att få tag på. Jag gav mitt bud på stående fot och hon skulle återkomma så fort hon fick tag på honom. Och där är vi nu... halv elva på kvällen...

Kan inte låta bli att fundera vad det är för en kuf som vill köpa en sommarstuga, som det råder budgivning på, och inte kan finnas anträffbar. Hallå! Vi är i Sverige. Nästan alla har mobiltelefon. Det är både helg och semestertider. Vad är det som gör honom så upptagen att han inte kan lägga två minuter på att tala med mäklaren och tala om om han vill vara med och bjuda högre? Jag begriper då inte. Själv avstod jag från att åka till någon strand på landet när det var sol igår för jag tänkte att jag kanske inte skulle ha någon mottagning på mobilen och mäklaren kanske ringer och... Är det något slags svaghetstecken hos mig??? Jag vill ju inte låta varken säljaren, mäklaren (som ska på semester nästa vecka) eller den andre spekulanten vänta.

Mina friska, goa barn som föddes precis i tid (den ena exakt på beräknad dag faktiskt), precis lagom stora och som inte tillhandahålls en alltför storslagen ekonomi, men desto mer sociala nätverk och kärlek sover nu sött i sina sängar. Min huvudvärk (som kanske har något med begynnande PMS att göra) slog till strax efter ett idag när jag satt på barnklädesparty hos en väninna, försökte fika, hålla ordning på trött, grinig ettåring, köpa (inte för mycket) kläder och vara trevlig. Den sitter fortfarande i efter en halv chokladkaka och jag vet inte om jag orkar söka något nytt jobb ikväll, men ska försöka. Natt natt tills vidare.