Livet är en ständig strid - varför låtsas nåt annat?

Jag vet inte, 2009 verkar vilja sätta mig på prov, verkar liksom inte låta någonting fungera smärtfritt. Men jag tänker inte ge upp, inte kasta in handduken, ta ner skylten eller whatever...

I morse störtade jag som vanligt upp 04.45 med siktet att hinna i tid till jobbet. Liten, som har en ny vana att inte vilja vara ensam, vaknade direkt då hon inte längre kände min kroppsvärme i sängen och överföll mig på toaletten. Jag blev inte av med henne på annat sätt än att stoppa ner henne bredvid Storasyster i hennes säng.

Skyndade mig att tvätta av mig och slänga på kläderna och sen in med välling till barnen. Försöka äta frukost men antibiotikan ger mig ingen aptit, nej, jag blir trött och känner mig svullen i ansiktet.

Hur som helst flyter det på rätt bra och klockan är inte ens tjugo i sju då jag lämnat av båda barnen och styr ut ur stan. "Det är glashalt i hela länet", säger de på radion. Och innan jag kommit till första avfarten från motorvägen har det hunnit vara tre trafikrapporter om avåkningar. Om och om igen talar de om glashala vägar och snöyra, jodå, det börjar snöa också och vid andra avfarten från motorvägen ser jag inte längre vägen utan bestämmer mig för att köra av, parkera och ta bussen till jobbet. Jag har i alla fall ingen möjlighet att komma i tid. Funderar över det som stod på bipacksedeln till medicinen om att framföra motorfordon.

Jag går från pendlarparkeringen och funderar över hur man löser biljett till bussen via SMS, jag har bara hört talas om att man kan göra det. Ringer SL 08-6001000 och frågar. Får en bra instruktion och lyckas innan bussen rullar in på hållplatsen. Kanske flyter på bra det här...

Framme i Roslags Näsby där jag ska byta buss får jag vänta i 25 minuter. Hamnar så vid avfarten mot Resarö. Klockan är 08.11 (jag skulle börja halv åtta), bussen vidare mot Överby gick 08.09. Min biljett gäller till 08.15. Nästa buss går enligt tabellen 08.30. Jag bestämmer mig för att börja promenera, hur långt kan det vara liksom??

När jag gått ungefär halvvägs kommer bussen och jag bestämmer mig för att lägga 30 extra kronor för att komma fram lite fortare, inte för att jag är trött, utan just för att komma fram någongång. Bussen plockar upp mig, åker 200 meter, stannar och säger att det är slutstation. Jag blev ändå tvungen att gå sista biten. Vilket oflyt!

På jobbet hade fler insjuknat i magsjukan (personal och, som tur är, även några barn) och det var typ superbrist på personal på alla avdelningar. Jag lovar att stanna kvar en extra timme på eftermiddagen eftersom jag är sen. Vi har en inskolning som än så länge fungerar bra och några nyinskolade barn som ännu inte fungerar så bra så det blir en hel del gråt under dagen då vi fortfarande saknar såväl fast personal (sjuk) som vikarier.

Sen hade jag faktiskt lite flyt för en arbetskamrat erbjöd sig att skjutsa mig ut till motorvägen så jag slapp alla bussbyten och det gick ju lite fortare att komma hem då. Jag hämtade bilen vid pendlarparkeringen. Det snöade fortfarande och vägen gnistrade lömskt framför bilen hela vägen hem. Jag tankade (11.04, vet inte om det var nåt hitpris) full tank, hämtade barnen hos mormor (de fick se färdigt Bolibompa trots att de höll på att somna), körde förbi ICA och köpte choklad till min snälla kollega (imorgon är det ju fredag, godisdag på jobbet enligt gammalt) och till barnen för att jag älskar dem eller nåt sånt och åkte hem. Allt stod kvar som man lämnat det under stressig morgon, sängen obäddad (gör ju inte ett dugg när man ska lägga sig direkt), fullkornshjärtan som Liten suttit och lekt med vid köksbordet låg kvar på just köksbordet och inget spöke hade spritt ut viktig och oviktig post som fortfarande låg osorterat i flera högar på bänken. Underbart. Jag älskar mitt hem. Barnen bajsade båda två och stupade sedan i säng.

Motorvärmaren är i, Mamman har smakat på chokladen och det snöar nog inte längre. Ska nu plocka fram kläder till imorgon, Storasyster har gympa och vill ha en hjälm för att kunna åka isbana på skolgården. Sova några timmar och så pån igen - försöka komma i tid till jobbet.