Välkommen poliskontroll?

I morse, minus tio grader kallt igen och vi tog bilen till skolan. Eftersom jag ser en polisbil utanför skolan svänger jag ner och parkerar på den enda utmärkta platsen man får parkera på. Polisbilen står i motsatt riktning på vägen och jag tänker att det är nog bara en polisförälder som släpper av sitt barn.

När jag kliver ur bilen börjar polisen ropa och frågar hur jag kan ställa mig där, nu kommer ju ingen förbi. Jag blir lite häpen. Jag står ju på det ställe där man får stå. Polisbilen står ju parkerad i motsatt riktning och blockerar trafiken.

- Du kan ju köra lite längre ner på gatan, föreslår polisen. Då kommer bilar förbi.

Storasyster har redan hoppat ur bilen och jag väntar bara på att Liten ska ge upp ett tjut att hon också ska med. Som tur är har vi redan kommit överens om att Storasyster ska gå upp till skolan själv, men hon vill inte gå över vägen själv.

- Ska du bara släppa av henne eller? undrar polisen.

- Nja, svarar jag, jag måste hjälpa henne över gatan.

- Vi får väl se då, snäser polisen, om det kommer någon eller inte.

Jag följer Storasyster över gatan så fort jag bara kan. Uppe vid avsläppningszonen (i vilken skylten visar Stannaförbud, så det blir till att flyga ur bilen när man släpper av där) står en polisbil till och om det inte vore för att jag nu var så stressad att jag höll på att ramla omkull så hade jag velat fråga polisen vad som egentligen gäller. Men naturligtvis kommer en bil som också svänger ner på gatan där man får parkera eftersom hon också ser polisbilarna. Och hon kommer inte emellan min bil och polisbilen, så jag rusar fram, kastar mig in i bilen och kör iväg.

Tja, inte kändes det som om trafiksituationen blev bättre av att två polisbilar stod utanför skolan. Kanske de kunnat parkera sina bilar längre bort och stått och dirigerat oss föräldrar så att vi kunnat förstå var man egentligen får stå.