Idag kom bilagan Bil och Bostad med lokaltidningen. Den gör det med jämna mellanrum. I den hade de frågat folk vad bilen betydde för dem. Det var "frihet, bekvämlighet, fortskaffning, ett måste, arbete" mm. Och det är lätt att bli beroende av bil, nästan som med kaffe (jag vet nämligen att jag är beroende av kaffe för jag försökte sluta när jag var gravid med yngsta dottern och allt smakade bläha, blahä). Det är lätt att tro att jag är beroende av bilen också. Jag har svårt att föreställa mig hur jag skulle klara vardagen utan den. På helgerna låter jag den ofta stå, men då jag ska till dagis, jobb, möten etc., det skulle väl inte fungera utan bil?
Det konstiga är att det gjorde det ju förut. Visserligen hade jag bara ett barn då, men... Jag har bara haft bil sedan 2005, knappa 2,5 år och förut fungerade vardagen. Men visst tog det lite längre tid. Jag promenerade en sammanlagd timme varje vanlig arbetsdag för att först gå förbi dagis och sedan till jobbet och så samma väg hem igen. Inte konstigt man lägger på hullet nu... Under min senaste graviditet kallade jag bilen för mitt handikapphjälpmedel för då hade jag så svårt att ta mig fram utan den, men nu borde det ju vara enklare?
Att storhandla 1-2 gånger per månad var omöjligt när jag var billös. Att ta sig till stranden med alla filtar, badkläder, leksaker, fika och attiraljer var ett företag som gjorde att man var tvungen att stanna hela dagen för att uppväga arbetet att ta sig dit. Oerhört många timmar spenderades på att vänta på bussar och tunnelbanor. Sena kvällar, tidiga morgnar och mycken stress.
Jag stressar iofs fortfarande, klämmer väl in något extra under dagen. Och visst använder jag bilen mer och mer "onödigt", dvs rena nöjesresor. Den här sommaren har det blivit många badresor utanför tätorten. Det är nog så att bilen förenklar livet i dagens samhälle så pass mycket att man har svårt att låta sig själv se de skador den gör. Trots att de är så påtagliga.
Men jag använder fortfarande bilen mest för kortare resor, ska jag till Stockholm eller längre föredrar jag buss eller tåg. Det är säkrare och bekvämare. När jag arbetar varje dag och använder bilen försöker jag låta den stå över helgerna. Jag bor ju i centrum.
Till något helt annat då, jobb. Fortfarande inget svar på något av de jobb jag sökt, inga nya att söka på Platsbanken.se. För jag kan ju inte söka som legitimerad receptarie eller skolpsykolog eller gårdsslaktare... Fick mitt första SMS från mitt nuvarande jobb idag, två veckor kvar av ledigheten. Tänk om jag haft en vanlig treveckorssemester (vi får inte ta ledigt längre under sommaren på vårt jobb), då hade jag hunnit varit ledig en dryg vecka innan stressen över att inte hinna svara på SMS hade tagit fart igen. Och då har man ju inte ens hunnit varva ner. Jag ringde hur som helst på SMSet och fick (hör och häpna) en tid i vecka 34.
Jag ska ju bara jobba 2,5 veckor innan jag åker på semester, men vad händer egentligen under semestern? Ska jag sitta i Turkiet och få SMS som gör att jag är tvungen att ringa upp för att få arbetstider när jag kommer hem? Det verkar vara en dyr risk eftersom tiderna oftast är tillsatta när jag kommer fram på telefon. Dessutom är det ju så löjligt eftersom jag redan lagt in vilka tider jag kan jobba via Internet, varför ska jag ringa upp? Kan de inte bara meddela att de schemalagt mig tider som de behöver hjälp och jag uppgivit att jag kan jobba? Annars ska jag dra av telefonersättning på deklarationen tror jag. För nåt nytt jobb hinner jag väl inte få. Blir väl att satsa efter nyår igen. Då är mina föräldrardagar definitivt slut. I alla fall de man kan leva på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar