Första arbetsdagen till ända och det har varit en omtumlande dag måste jag säga. Svårt att ta sig upp i morse eftersom jag inte kunde resa mig utan att väcka Liten som tydligen tagit till vana att sova nästan hela natten i min säng nu. Sen hade jag absolut inga rutiner för hur jag skulle organisera saker för att hinna i tid till dagis, men konstigt nog gick allting jättefort och vi var tidigt på plats. Det var lite jobbigt för Storasyster för att man omorganiserat barngrupper och personal, så att det var lite "fel folk" på plats när hon kom, men det löste sig väldigt snabbt när hon fick syn på ett par kompisar där inne. Med Liten var det värre; hon klamrade sig fast i mammas hals och grät hejdlöst när fröken tyckte det var dags att vinka hejdå till mamma.
Kastade mig ut från dagis med tårar i ögonen, vill inte, vill inte, vill inte... Åkte till lokalen, där jag skulle försöka få struktur på höstens partiaktiviteter, för att märka att jag glömt nycklarna hemma. Trots att det drabbar klimatet måste jag ändå säga att det kändes skönt att ha bilen då.
Jobbade en timma ungefär, sen var det dags att besiktiga bilen och det gick givetvis jättebra eftersom jag har en sån himla fin bil. Blev lite orolig när besiktningssnubben bad mig plocka fram varningstriangeln och sen fick jag betala en extra gång för de kunde inte se i sin dator att jag redan betalat via internet. så nu får jag försöka få tillbaka pengarna på nåt vis...
På jobbet gick det inte lika bra. Uppkopplingen till Internet kopplade ur hela tiden och jag tänkte att de får nog anställa mig på heltid istället för tre timmar i veckan om jag ska hinna få någonting gjort. Var redo att dunka sönder apparaten när en kompis ringde och föreslog lunch. Bra idé. Och sen kom ett SMS och jag fick ett par tider i kassan nästa vecka. Bara en tom dag kvar innan semestern alltså.
Resolut bestämde jag mig för att jobba vidare vid datorn hemma och tog en sväng ner på stan för att fronta mäklaren med senaste nytt om vår stuga; hur många spekulanter fanns det egentligen??? Och vad tyckte säljaren om vårt bud (under begärt pris)? Jag hade nämligen fått höra från en väninna att hennes granne som gått ut med ett pris på 595 000 för sitt radhus inte kunde tänka sig att sälja under 800 000. Jag ville veta om vår säljare var likadan, för då kunde man ju ge upp hoppet.
Men hopp fanns. Inga fler var intresserade av stugan och mäklaren skulle snarast kontakta farbrodern som skulle sälja för att höra vad han hade att säga om vårt bud.
Lite glatt fortsatte jag för att storhandla (glömde kaffe!!!) innan jag hämtade barnen. Fick ihop det mesta, utom kaffe då, plus tre presenter till Storasyster som snart fyller fem för 1320 kronor. Skönt. Nu behövs bara fyllas på med mjölk och grönsaker ibland (och kaffe!!!). Annars klarar vi oss till semestern.
Hämtade barnen och for till stranden. De var båda rätt glada att se mig, men mest Liten då förstås. Hon satt som ett häftplåster mot min hals resten av dagen. Barnen lekte på stranden och väninnan levererade pizza (men jag ska betala den själv). Äntligen riktigt kaffe, för det de bjöd på på bilprovningen var väl inte det roligaste. Blev faktiskt varnad av en typ 100årig man som också var där och besiktigade sin bil, men jag var tvungen att smaka ändå. Man är ju så där nervös på besiktningen, ungefär som när man går genom tullen. Den typ 100åriga mannen träffade en ca 25 år yngre bekant som också var där och besiktigade bilen och utbrast:
- Men kör du fortfarande?? Vad duktig du är. Jag trodde du hade färdtjänst.
Man skruvar lite på sig och tänker att det är ju tur att hans bil är felfri i alla fall...
På stranden ringer mäklaren (och Liten ramlar samtidigt och slår upp knäna) och säger att säljaren är villig att gå halva vägen mot vårt bud. Vi ska skriva senare i veckan. Det är magiskt. Det känns inte sant. Som syrran sa, nu fattas ju bara ett nytt jobb. Så jag sökte ett arbete som Naturvårdshandläggare i Uppsala, fast, heltid. Inget sånt jobb som växer på trän, men väl hel perfekt för mig. Och eftersom det verkar vara min turdag idag, så kanske jag får det. Ska drömma om det i alla fall.
Nu har jag sagt upp lite abonnemang och prenumerationer för att lösa ut alla extra pengar som går att få loss. Inga onödiga Omega3tabletter eller ICAkuriren. Inga fler pizzor. Färre SMS och så småningom tack och adjöss till DN. För den här gången. Om jag inte får guldjobbet förstås.
I morgon åker jag och Liten till Östersund med Glesbygdsverkets styrelse och kommer hem på onsdag eftermiddag igen. Storasyster ska sova hos mormor. Måste packa lite väskor till oss alla nu. God natt.
2 kommentarer:
Pappers och Kuba
I Norrtelje Tidning den 16 augusti har NT-redaktören på ledar/debatt-sidan publicerat ett utdrag från Catarina Wahlgrens blogg. Man kan naturligtvis fråga sig varför redaktören valde just detta avsnitt, men det råkade väl passa hans dolda syften.
Catarina W har gjort ett besök i det hus där bl a Pappers avd 68 hyr lokaler. Det är trevligt, vi uppskattar besök - speciellt från människor med ett intresse för samhälliga frågor.
Vid besöket fick Catarina en flashback till Kuba. Detta kan vi inte kommentera eftersom ingen av oss i huset har varit på Kuba än mindre på partihögkvarteret där.
Däremot kan vi berätta att många arbetsplatser i Sverige idag har ett reglerbart värme- och ventilationssystem inmonterat.
Detta har för vår del inneburit att arbetsmiljön väsentligen har förbättrats i denna lokal (arbetsplats), speciellt sommartid. Tyvärr finns inte motsvarande utrustning en våning upp – där det fortfarande är olidligt att arbeta under varma dagar.
Vid besöket såg Catarina även svart-vita bilder av män på rad hängandes på väggen. Det var ju observant.
De bilder hon menar är några fotostatkopior som hänger kvar sedan vår 90-årsutställning, den modernaste bilden av dessa är en färgbild på en kvinna som demonstrerar mot personalnerdragningarna för ett antal år sedan.
Det som däremot verkligen hänger på väggen i lokalen är en stor triptyk (tredelad) i olja av konstnären Maria Rodrick som skildrar två kvinnors liv – på arbetet och fritiden. Dessa kvinnor är avbildade med sitt porträtt på var sin tavla. På samma vägg som fotostatkopiorna hänger dessutom en färglitografi på en kvinna som håller ett tal på ett möte. Det var ju tråkigt att Catarinas synfält inte nådde över till dessa fina bilder. Men dom hänger kvar och Catarina och andra är välkomna att besöka oss och ta en närmare titt på hur det ser på det kubanska partihögkvarteret i Hallstavik.
Roger Berglund
studieansvarig på övervåningen,
Pappers avd 68
Det är helt klart att ledaren gjort ett utdrag som passar hans syften. Lösryckt kan ju vad som helst bli vad som helst. Man får väl hoppas att någon lockas av att besöka lokalen efter detta. Vi skulle absolut behöva en sådan anläggning i vår partilokal på somrarna och en braskamin på vintrarna. Annars är nog braskamin en mer vanlig inredningsdetalj i svenska lokaler (som jag har varit i). Inget illa ment som sagt, jag kommer gärna tillbaka.
Skicka en kommentar