Tidigare har jag bloggat lite om Bengt Ericssons (C) syn på svinuppfödning. Idag tänkte jag kommentera Per Lodenius (C) syn på vargjakt, som han själv skriver om i lokaltidningen idag. Lodenius menar att jakten på varg är nödvändig. Han menar att slakten av vargar minskar inaveln i stammen (???). Han förklarar inte på vilket sätt färre vargar kan ge underlag för mindre inavel. Dessutom tycker Lodenius att det är rätt att beslut om vargjakt inte fattas i Stockholm utan ute i landet (centralt kontra decentraliserat). Ibland kan jag hålla med om att detta är ett sympatiskt sätt att se på saker, men när det gäller en utrotningshotat stam av djur, så skulle jag tycka att det var helt okej om det så var en världsorganisation som bestämde om jakten. Mångfalden av arter på vårt jordklot berör inte enbart de som bor i området, det berör hela mänskligheten och sådana beslut är inte lämpliga att ta på lokal nivå. Utrotning av djur skulle kunna få lika allvarliga konsekvenser som t ex kärnvapen (och där tycker vi att det är helt i sin ordning att världsorganisationer är med och bestämmer att vissa länder inte får framställa såna vapen). Det är ingen som vet vad som händer om ett djur utrotas, och det är ingen som säger att just det eller det djuret har vi större rätt att ge oss på.
Vi människor lever på jorden och klarar oss bra i konkurrensen med andra arter, just nu, men så fort någon art hotar våra intressen (märk väl; inte våra liv), så tycker vi oss ha rätten att gå in och brutalt mörda. Och det finns många som är sugna på att hjälpa till, en otäck egenskap hos vår art. Dessutom går vi in med tekniska fördelar, inget öga för öga, tand för tand, utan vi går in med fullt övertag och gör så mycket vi tillåts och gärna lite till av misstag...
Lodenius har rätt i att rovdjurspolitik är en balansgång, precis som all annan politik, men ibland måste vi människor fråga oss med vilken rätt vi gör intrång i naturens egen balansgång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar