Tänkte göra ett inlägg om rännskita, blödande hemorrojder och ben som plötsligt inte bär. Men det kanske inte är så kul att läsa om. Hur som helst är det verkligheten just nu, man stapplar fram med små små steg i långsam takt och det finns snart inte en del på kroppen som inte gör ont på något sätt. Kan ju verka lite självupptaget att bara skriva om sitt eget lidande, men det finns det många författare genom tiderna som har gjort. Dessutom är det mesta allmängiltigt. De flesta kvinnor i vecka 40 känner säkert igen någonting.... Och sen denna trötthet, känns som att jag kan somna på stolen här rätt upp och ned. Om det inte vore för att det sved så attans i sittdynan. Och jag kanske måste äta något. Man får ta i ordentligt med armarna för att ta sig upp och hålla i en stund tills man är säker på att benen bär. Sen går det fint, men det är ett väldans tryck mot bäckenbotten som liksom strålar ut som ilningar längs insidan av benen. Och lägger jag mig ned känns bäckenet och nedåt som ett benrangel som ramlar ihop och skaver, trots att jag inte känner mig det minsta mager. Hålla tätt är sannerligen inte det lättaste och det spelar ingen roll att man precis varit på toaletten, det kan bli superakut ändå. Klippa tånaglar, ta på sig strumpor, knyta kängor; andra saker som tar betydligt mer kraft och tid än i vanliga fall.
Och i natt när jag vaknade av att magen molade så lade jag bara ner huvudet på kudden igen och somnade om med tanken; Är det allvar så vaknar jag väl... Att vända sig i sängen är ett företag för sig med kuddar och fårskinn och täcken som ska ligga precis rätt för att ha någon som helst effekt. Mitt syfte är ju inte att avskräcka någon, att vara gravid är det bästa som finns, det hör till att man vill att det ska gå över i slutet. Just nu känns det som om jag varit gravid i 100 år. Just nu kommer dagens första värk. Skulle vara fint om den kunde få efterföljare. Just nu känns en resa till förlossningen mer efterlängtad än en semester i solen. Det är helt normalt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar