Är väl lite känslig nu i dessa hormonstinna tider och inte alls nöjd med kursansvarigs subjektiva bedömningar av våra slutuppgifter. Riktigt irriterad faktiskt och har svårt att få den där "ryckapåaxlarna-känslan" som jag brukar använda mig av att infinna sig. För ärligt talat; vad gör det om 100 år? Huvudsaken är ju att man är godkänd och kan gå vidare. Men jag har aldrig gillat när det känns orättvist.
I övrigt fick man ju lära sig ganska tidigt i livet att livet är just orättvist och att det finns vissa positioner och resultat man aldrig kommer att nå i den här världen; inte p g a kunskapsbrist eller sämre förmågor, utan just för att man är den man är och kommer från det ställe man kommer från. Sorgligt men sant.
Jag minns när akutmottagningen på Norrtälje sjukhus var hotat av nedläggning 2003, jag tror att det är få som minns det så väl som jag gör. Det var en tid när det fanns grader i helvetet. Jag var mestadels ensam hemma med vår äldsta dotter som då var ett år. När jag inte jobbade alltså. Varje ledig stund ringde telefonen oavbrutet; det var oroade medborgare, andra politiker (för eller mot), journalister från TV och rikstäckande tidningar och jag var hela tiden tvungen att svara. Det kom hotmail från upprörda medborgare och krav på civilkurage från alla möjliga håll (som faktiskt inte behövde göra så mycket mer än att ha en åsikt själva). Det blev ett dilemma, på vems mandat sitter man i en folkvald församling? Sitt eget? Medborgarnas (även de som röstade blått)? Partiets? En politisk partikonstellations? Och vad gör man när man inte kan få 1+1 att bli 2, dottern ligger på golvet och gråter av hunger, larver i pannkakssmeten och telefonen bara ringer?
Jag minns den tiden och samtidigt som det var den absolut mest krävande delen av mitt politiska liv hittills, så har det givit mycket. Mycket tack vare att projektet Tiohundra faktiskt kom igång och ersatte det ursprungliga besparingsförslaget (som var ett hastigt påkommet förslag från tjänstemän för att kunna rädda landstingsekonomin efter borgarnas framfart mandatperioden innan. Då de inte ens beviljades ansvarsfrihet för sin politik!)
Åren med Tiohundra har varit stapplande, projektet har varit underfinansierat från såväl kommun som landsting, styrningen har varit otydlig. Trots detta har massor av samordningsvinster kunnat uppnås under denna förhållandevis korta tid. Jag håller med Lennart Rohdin (Fp) när han i Norrtelje tidning idag skriver att Tiohundra är en modell att bygga vidare på, först och främst bör projekttiden förlängas, helst minst tre år och sen bör kanske styrformerna ses över, men samarbetsmodellen som sådan permanentas.
Jag vet inte om det är en medveten härskarteknik som Rohdin använder sig av när han utesluter mitt namn och menar att en vänsterpartist från Södertälje (kerstin) och en miljöpartist från Stockholm (åke?) räddade akutmottagningen i Norrtälje från nedläggning. Det har ju förekommit att även politiska "ickemotståndare" använt sig av detta osynliggörande av min insats. Är det för att man inte kan bli hjälte i sin egen stad? Eller är det någonting annat ni vill säga mig genom att ignorera min insats? Under den tiden vi jobbade med det här, så var det en politisk kollega (nej, inte samma partifärg) som sa till mig; Lyckas du med det här, kommer du att bli kommunalråd!
Men det finns som sagt positioner och resultat man aldrig kommer att nå. I alla fall inte i första taget. (Tro inte att jag ger upp)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar