Läser i SvD idag om hur sömnbrist påverkar ungas mentala hälsa. Det är en undersökning som är gjord i USA visserligen, men det finns ingen anledning att tro att våra ungdomar skulle klara sömnbrist bättre. Själv började jag inte sova förrän jag fick mitt första barn, men man kan ju inte heller påstå att jag varit någon gladlynt ungdom i mitt liv precis.
Störst risk för mental ohälsa fanns bland de ungdomar som sov mindre än 5 timmar per natt. Risken för depression var bland dessa hela 71% högrre än hos de utsövda och tankarna på självmord 48% högre. M a o kanske det finns möjligheter att arbeta med nollvisionen för suicid. Hur arbetar vi idag med ungdomars sömnvanor undrar jag direkt, är detta bara en fråga för föräldrarna eller t o m upp till tonåringen själv? Självfallet är det svårt att kontrollera att en 17åring går och lägger sig och dessutom somnar när mamma eller pappa säger till, finns det andra sätt? Kan man genom upplysning och information till föräldrar och ungdomar komma närmre?
Den svenske sömnforskaren Torbjörn Åkerstedt säger att puberteten istället skapar extra sömnbehov och att tonårsgruppen i allmänhet är patologiskt sömnig, därför är sömnbrist i den här gruppen extra allvarlig även om det inte är bra för någon att sova för litet. Åkerstedt har föreslagit att flytta fram skolstarten en timma, men inte fått något gehör. Jag tror inte heller att det är någon lösning. Helt klart finns dock någonting att arbeta med här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar