Ja, så jobbar vi då sista veckan i vår satellitförskola. På fredag är det sista dagen barnen får komma till våra tillfälliga lokaler. Sen jobbar personalen hela jul och nyår för att kunna slå upp portarna i den helt nybyggda förskolan den sjunde januari 2009.
Och det är tungt. När nu nummer två (av fyra) verkar ha gått in i en utmattningsdepression (vägg) under ett enda år börjar att gå till arbetet kännas mer eller mindre som en hälsorisk. Och vi två som är kvar jobbar ännu mer. Det är jobbigt att jobba med olika vikarier. Och det är ännu jobbigare när vi inte ens har vikarier så det täcker upp för de som är borta.
Vi har tjugo blöjbarn på två avdelningar. När vi flyttar kommer vår avdelning att få en ny heltidspersonal och sex nya barn, sammanlagt blir vi då femton barn varav den äldsta född i maj 2006. Min kollega är fortfarande sjukskriven på halvtid och har väl varit frånvarande ca 85-90% av sin heltid under hösten. Förutsättningarna för henne att vara så mycket mer närvarande under våren känns ganska små då hon fortfarande mår rätt dåligt.
Den andra avdelningen blir tolv barn på två heltidsanställda, varav den ena nu varit hemma i snart tre veckor efter att en nära anhörig avlidit. Hon har tidigare varit hemma veckovis p g a stress och hjärtklappning så detta var liksom bara droppen.
Vi har kämpat och täckt upp för varandra och vänt ut och in på oss själva under det här året i övertygelse om att "allt ska bli bättre" på det nya stället, men nu börjar hoppet vekna. Blir vi inte fler vuxna? Är det värt detta?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar