En gång i tiden när jag var kanske nyligen fyllda tjugo, slet jag och släpade som barnskötare på förskola. Jag tyckte jag jobbade jämt och inte tjänade pengar så att det ens räckte till det nödvändigaste. Jag drömde om att vara någonannanstans, bli någonting annat, bli fri. Visserligen var jobbet roligt, men det var också tungt och krävande. Och när man var ledig fanns ingen ork.
Jag jobbade sen deltid i skolan (bättre), studerade, skrev en roman (trodde väl att drömmen kunde bli sann), studerade lite mer, slet som tidningsbud, demonstratris, cirkelledare och kassörska, allt på deltid för någonstans trodde jag att deltidsarbete var nyckeln till mer frihet och självförverkligande.
Nu i tiden för ca ett år sedan började jag åter jobba heltid som barnskötare på förskola. Dessutom med arbetspendling nästan två timmar per dag. Visserligen har jag nu gått ner till 75%, men visst börjar jag känna lite av det jag kände redan då. Jag jobbar jämt, jag har inga pengar, jag hinner ingenting. Tur att räkningar och nästan all shopping går att göra via internet nu för tiden (för 20 år sedan var det ett stort problem att aldrig hinna ner på stan innan banken och posten stängde). Tur att jag har egen tvättmaskin och slipper slåss om tider i gemensam stuga. Tur att en fast anställning på heltid ändå medgör mer frihet än osäkra deltidsanställningar. Tur att jag har världens underbaraste ungar och att mitt jobb trots allt också är roligt.
Idag har jag för första gången träffat min nya arbetskamrat. Hon verkar trevlig och klok. Det ska bli en intressant och rolig vår i den nya förskolan (helst med ett par tusen till i månadslön.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar