Nu har jag kommit på varför det är så svårt att få jobb. Kolla denna länk: http://www.arbetaren.se/articles/ledare20071010.
Eller? Inte vet jag.
Igår skrev en f d moderat, numer kristdemokrat, i lokalblaskan om vårdnadsbidraget som hon höjer till skyarna och menar ger mer valfrihet till föräldrar. Det är ju lite skrattretande; 3000 kronor i månaden, vem kan leva på det? Alltså, jag är väldigt bra på att leva på lite pengar, men kom igen... Skribenten har i alla fall rätt i att det inte passar alla ett och ett halvtåringar att bli "inkastade" på dagis (tur att ingen heller kastar in dem då).
Min äldsta dotter har alltid krävt att det händer någonting, var vi inne längre än till halv elva på fm när hon var bebis blev hon ohanterlig. Hon hade gladeligen blivit "inkastad" på dagis vid ett halvårs ålder (om det inte vore för amningen då). Min yngsta dotter är inte alls likadan. Hon skulle helst vara hemma med mamma fortfarande (ett år och snart åtta månader). Båda två fick börja på dagis när de var elva månader.
Med äldsta dottern var det en befrielse. Hon var nöjd och blev mindre stressad av att jobba än av att sysselsätta henne. Med yngsta dottern var det ett gissel. Hon grät varje morgon och varje eftermiddag i månader (det är först sista månaden det börjat bli bättre). Hon var trött och grinig när hon kom hem och klängde på mamma hela tiden. Trots att jag inte jobbar så mycket. Med yngsta dottern var det en ekonomisk omöjlighet att stanna hemma längre, och det hade det varit även med ett vårdnadsbidrag på 3000 kronor.
Nu jobbar jag så mycket jag kan, men är tvungen att ta ut föräldrardagar upp till heltid för att behålla min SGI. Jag hade gärna velat jobba deltid och fylla ut med föräldrardagar, men inte så lite som jag gör. Det gör att dagarna snart tar slut och jag blir absolut tvungen att jobba heltid. Det känns inget vidare med två så små barn. Fler föräldrardagar, kortare arbetstid, höjd (inte sänkt som nu) SGI skulle ge mig fler möjligheter att vara hemma mer med mina barn. Och ge min äldsta dotter möjlighet att vara med sina kompisar på förskolan. Om jag haft möjlighet att välja vårdnadsbidrag och varit hemma med Liten lite längre hade även Storasyster fått avstå dagis och vännerna där. För man kan inte välja olika barnomsorg för sina olika barn.
Jag jobbade fyra timmar i kassan idag, vilket rent fysiskt är lagom. Man orkar hålla stilen så att säga. Sen hämtade jag barnen och åkte hem och gjorde snabbnudlar med surimisticks, russin och gröna ärtor. Slurp sa det. Lämnade äldsta dottern hos en kompis och tog med mig Liten till norra kommundelen för s k medborgardialog.
Dialogen var mycket välbesökt. Den behandlade hälsosituationen hos våra barn och unga och skolsköterskor, folkhälsosamordnare och dietister höll korta föredrag som varvades med bordsdiskussioner mellan föräldrar, skol/barnomsorgspersonal och politiker. Vi var överens om att vi måste hjälpa dem som inte är aktiva att aktivera sig samtidigt som vi var överens om att det måste finnas tid och plats för vila i 24timmarssamhället. Vi vuxna måste sätta gränser, stänga av TVn/datorn, lägga och väcka våra barn i god tid. Stress, övervikt och psykisk ohälsa är det som våra barn och unga lider mest utav. Vi måste alla engagera oss i detta. Vi är alla viktiga för våra barns hälsotillstånd.
På vägen upp till dialogen blev himlen plötsligt alldeles svart åt ena hållet medan solen sköt från låg vinkel från andra hållet, träden blev gula och en kraftig regnbåge tornade upp sig. Det stänkte på rutan. Jag fick för mig att det var jordens undergång (det är alltid något med väderfenomen) och oroade mig för att jag bara hade ett av mina barn nära mig.
När vi åkte hem var det två minusgrader. Vi krypkörde genom mörkret och i mitt huvud skrev jag början på en hemsk skräckbok om en bilolycka som jag inte ens vill sätta på pränt för jag är så rädd att det ska bli en självuppfyllande profetia.
Har redan försökt söka ett jobb via telefon idag, men den jag skulle prata med var sjuk så jag får fortsätta med det imorgon. Syster yster åker på anställningsintervju imorgon, på ett jobb som vi båda har sökt. Okej okej, hon får glänsa över mig nu då... Arbetslösheten har inte varit lägre sen 1991. Jo, den var lägre då, för då hade t o m jag jobb, två års vikariat på 35 timmar i veckan, slutade aldrig senare än kvart över två. Vilken lyxtillvaro. Men den anställningen slutade efter tre år i en smärre konflikt, undrar om det är därför jag är omöjlig att anställa? Men det är ju 15 år sen, jag var ju ung och mer utanpåkänslomänniska då. Nu kan jag hålla lite bättre på mig, åtminstone försöka låta bli att lägga för mycket känslor i sakliga konflikter. Då klarar man sig helare ur... Jag gick mycket sönder den gången.
Så, jag ska åtminstone söka ett jobb nu. Innan sängen och kort natt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar