Idag kom en väninna till mig och handlade i min kassa. Hon såg helt slut ut. Hon hade sovit sedan i fredags. Hon hade fått en blodpropp. Hon har en liten dotter som bara är ett år yngre än min äldsta. Hon är säkert tio år yngre än jag. Det får en att skaka till lite extra.
Jag sa åt henne att ta det lugnt, det låter fjuttigt, men det var precis det jag menade. "Ta det lugnt, för helvete". Jag tycker jag säger det till så många, så många gånger, men jag förstår att det är svårt att ta till sig. Jag är själv inget bra på det. Jag har fler väninnor som fått åka in akut med hjärtan som inte pallar trycket. Men de är äldre, inte tillräckligt gamla, men äldre. Och jag har yngre väninnor som pendlar mellan smärtor och akuttider hos sjukgymnaster och läkare. Gemensamt för dem alla är att deras liv går så fort, de har så många bollar i luften, och de är så otroligt duktiga.
Duktig flicka kommer nog snart bli ett livsstilsmönster som betecknas som lika farligt som snabbmat eller rökning. Och när allting går så fort och du hela tiden pressar dig själv till det yttersta; att göra bra ifrån dig och kanske kompensera för något som du inte hinner med, så märker du inte heller kroppens signaler när någonting är fel. Du bara springer på.
Jag var själv på väg in i någon vägg ett tag för flera år sedan. Då gjorde jag ett aktivt val. Jag insåg nämligen att det inte gick att fortsätta i samma fart (det kändes inte roligt heller) och jag insåg att om jag inte ändrar på detta med en gång, sätter gränser för mig själv, så kommer jag att få lägga av med allt, stänga dörren i ett halvår, ett år, vem vet hur lång tid det kan ta? för att sedan sakta sakta, men aldrig tillbaka igen. Jag mindes det lite från min ungdom och alla sporter och aktiviteter man höll på med; plötsligt blev det för mycket, ingenting var roligt längre och man slutade med allt. Och när man sedan gick in i tonåren var det inte intressant att ens försöka ta sig tillbaka till något.
Så, när min första dotter föddes maxade jag antalet kvällsmöten till två per vecka. Jag fick prioritera, avstå och säga nej (jättesvårt för duktig flicka). Jag avstår fortfarande från många otillgängliga möten (långt bort, sena kvällar, dåliga lokaler el dyl.) som jag kanske egentligen hade velat gå på. Jag gör det för min egen skull och för mina barns skull. Hämtar jag barnen på dagis och de är jättetrötta och griniga kan jag strunta i ett möte på kvällen (om det inte är jag som håller i det). Jag försöker av denna anledning också minska i antalet otillgängliga möten som jag själv håller i (där blev det jobbigt igen). Det funkar ändå hyfsat. Jag har vant mig med att jag är otillräcklig ibland och jag försöker acceptera det. Jag har tillgång till barnomsorg mellan halv sju och halv sju varje vardag och under den tiden kan jag vara så in i helvete duktig, men utöver den tiden blir det på familjens premisser. Det hade varit annorlunda utan barnen. Kanske hade jag inte överlevt det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar