Hittade aldrig hit igår för jag somnade när jag lade barnen. Sen orkade jag bara inte upp igen. Trots att jag tänkt betala räkningar och så. Det gjorde jag på lunchen idag istället. Så gott det nu gick. Jag har aldrig sett så mycket räkningar i hela mitt liv. Varför måste allt ramla in samtidigt? Jaja, nu ska det väl ta ett tag innan de dimper ner igen tänker man...
Idag har vi haft studiebesöksdag i vår gemensamma nämnd för hälso/sjukvård och omsorg. Så jag började dagen på ungdomsmottagningen (och jag gick dit, tog inte bilen). Jag har visserligen varit där förut, men sedan dess har de fått ett utökat uppdrag och vi fick t ex träffa en av kuratorerna (den andra har inte börjat än). Han berättade för oss att han träffade många ungdomar bara några gånger, men att han också hade längre terapier med de som så önskade. Jag vet att man arbetar annorlunda på andra ungdomsmottagningar, men jag tycker det låter bra att ungdomen får gå vidare hos en och samma person som hon/han fått förtroende för istället för att slussas vidare. Ungdomsmottagningen gör ett mycket bra jobb och är en verksamhet som är mycket billig i förhållande till vad den uträttar. Det är alltid glädjande att besöka såna verksamheter, men det är tråkigt att höra att vår kommun fortfarande ligger i topp i antalet oönskade graviditeter, aborter, men också i dagen efter piller och positiva klamydiatester.
Som sagt var jag sedan hem och betalade räkningar och rusade sedan vidare för lunch och sedan ett besök på det äldreboende där min farmor bodde fram till för ett drygt år sedan. Till en början tyckte ju både vi och farmor att boendet verkade jättebra, men någongång våren 2006 blev det sämre och sämre. Farmor fick inte gå på toaletten när hon behövde (hon åt både urindrivande och laxerande), de tvättade inte ur ögonen på henne (hon var nästan blind) och de satte inte på henne hörapparaten. När man var där satt gamlingarna och sov vid matbordet trots att alla verkade vara färdigätna, personal syntes inte till och själv blev jag jagad ett par gånger av boende som ville ha sin medicin eller annan hjälp. Dessutom blev jag och andra släktingar otrevligt bemötta när vi försökte få kontakt med personalen.
Vi började känna oss oroliga och när farmor fick åka akut till sjukhuset med urinvägsinfektion och magsår så ledde det så småningom till en anmälan. Vid ungefär samma tillfälle anmäldes boendet också av någon annan anhörig. Anmälan resulterade inte i någonting. Själv tycker jag att den inriktade sig på fel saker; den avgjorde bara huruvida farmor fått fel medicin eller blivit felaktigt nedskickad till sjukhuset eller om en doktor skulle ha tillkallats. Felet låg ju till stor del i omvårdnaden då man bara lät henne sitta och skrika när hon ville gå på toaletten med ett konstaterande att hon redan varit på toaletten den förmiddagen. Sen hann hon bajsa på sig innan jag fick dem att komma in och hjälpa henne. Då skuffade de hårdhänt in henne på toaletten. Hon skrek hela tiden "Aj aj aj, får man behandla en gammal människa hur som helst?" och liknande. Mina döttrar och jag fick vara åskådare. När de fick av henne byxorna och blöjan inne på toaletten hörde jag hur de sa "Åh, fy!" med avsmak. Som tur var hörde troligtvis inte farmor det.
Efter anmälan fick farmor flytta till ett korttidsboende i en annan kommun, närmare min fasters bostad. Där levde hon en kort tid till, hel och ren. Om exakt en vecka är det ett år sedan hon dog.
Vid studiebesöket idag fick vi sitta i ett vackert sällskapsrum (som jag aldrig sett under den tiden farmor bodde där) och dricka kaffe med en chefsperson. Hon verkade kunnig och trevlig. Hon hade arbetat på boendet sen det öppnade 1992 sånär på tre år. Hon sa sig aldrig ha varit med om något värre än förra sommaren. Nu fungerade allting mycket bättre. Det är ju bra för de äldre som bor där idag, men för de som fick sista tiden i sitt liv förstörd är det föga tröst.
Sen fick vi gå runt och titta och vi såg väl några äldre, men det var rätt lugnt. Vi fick gå in till en kvinna som bott där nästan sen start. Hon hade en stor lägenhet med balkong (mycket större än farmors som bara hade fransk balkong). Hon trivdes jättebra naturligtvis. Men det skulle säkert farmor också ha sagt i det läget.
så promenerade vi därifrån. Jag har varit där. Jag har tittat. Om jag sett verkligheten har jag ingen aning om. Men jag har gjort det till min grej nu. Jag tänker fortsätta besöka boendet. Jag tänker kolla. Jag vill att de gamla ska ha det bra. Jag vill att anhöriga ska kunna känna sig trygga när deras föräldrar flyttar hemifrån. Vi betalar för det. Annars kan vi ju lika gärna vara hemma och ta hand om dem själva.
Idag är jag vaken. Jag har sytt två kuddfodral till två gamla soffkuddar på landet. Vi slängde soffan, men jag tänkte behålla kuddarna att sitta på. Det blev jättebra. Men symaskiner är väl inte riktigt mina bästa kompisar, speciellt inte undertråden. Nu är de klara i alla fall, helt klara och jag ska bara kolla Platsbanken innan jag går till sängs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar