Ett av mina första politiska minnen. Ett minne som engagerade mig starkt. Kärnkraftsomröstningen för trettio år sedan. Det var inte bara frågan om kärnkraftens vara eller icke vara som engagerade mig, även det faktum att ingen brydde sig om hur jag som tolvåring ville ha min framtid. Den tredje besvikelsen bestod i att inse, att när Linje 3 vann, så slog man ihop rösterna för Linje 1 och Linje 2 och kärnkraften blev kvar. Inte kunde jag väl tro då, att det fortfarande år 2010 skulle finnas människor som propagerade för fortsatt och ökad användning av detta?
När jag gick i högstadiet hade vi en utbildningsdag om kärnkraft, vi fick då lära oss att om det hände en olycka var det bara att kasta sig ner i ett dike med en tröja över huvudet, så klarade man sig fint. Synd att de inte lärde dem i Tjernobyl detta.
Kärnkraft tillhör inte framtiden, det är förlegat att tro att man kan ta saker ur jorden som det tar miljoner år att återställa och kalla det för förnyelsebart. Vi borde ha kommit längre. Jag vill inte att mina barn ska behöva växa upp med samma nattsvarta syn på framtiden, gå genom tonåren med samma domedagskänsla. Inte bara för att de inte har någon möjlighet att lösa kärnkraftsproblematiken ens för sina barnbarnsbarn, inte bara för att folkomröstningar inte tas på allvar utan även för att barn och unga inte har någonting att säga till om inför den värld de ska leva i,. Det finns mycket kvar att göra kamrater och egentligen skulle vi vara igång redan för nån miljon år sedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar