Man kan ta ansvar för sina barn på olika sätt. I debatten på fullmäktige som jag hänvisade till i min blogg häromdagen, menade Kristdemokrater att de som lämnade bort sina barn för att jobba kväll eller natt, inte tog ansvar för sina barn. Ibland tror jag de menar att de som inte stannar hemma med sina barn tills de är tre år också är att betrakta som ansvarslösa föräldrar. Ett annat sätt att ta ansvar är ju att se till att det finns pengar till en bostad och mat att ställa på bordet. Då måste man arbeta. och då måste kanske någon annan ta hand om barnen under tiden. Det kan ju inte vara som i ett flyktingläger i norra afrika där barnen satt fastbundna i sängen hemma medan mamma var och arbetade....
Då är det bättre att barnen tas om hand av den svenska förskolan som är bemannad med utbildad personal som arbetar efter en demokratiskt framtagen och fastställd läroplan som syftar till barnets bästa. Det är t o m befäst att förskolan är så bra att även barn till föräldrar som inte har något arbete eller som är sjuka, ska ha rätt att vistas vissa timmar där. Det är bra för barnen. Om man får tro det som en majoritet i Sverige tror. Och det krävs en by för att uppfostra ett barn.
I SvD idag skriver Anna Laestadius Larsson om föräldrarförsäkringen. Hon skriver att det skulle ta 51 år tills föräldrar delar lika på föräldrardagarna om männens uttag ökar i samma takt som idag. Det är lite länge det. Anna LL tycker att föräldrarförsäkringen borde bli en valfråga, inte RUTavdraget. Det är båda frågor om skattesubventionering och Anna LL anser att vi idag stöttar en subventionering som placerar män i andrasorteringen av föräldrar.
En del tycker att det är att ta gemensamt ansvar för barnen att pappa jobbar och tjänar grov kosing och mamma lämnar sitt arbete för att laga mat, diska, städa och tvätta och naturligtvis ta hand om barnen. Sju av tio svenskar tycker dock att föräldrarförsäkringen ska fördelas lika, men att föräldrar ska få bestämma själva. Och när de gör det...poff...så tar kvinnorna ut 78% av ledigheten. Och som Anna LL säger; Staten är redan inblandad i det här så argumentet att staten inte ska lägga sig i håller inte. Då skulle man väl ta bort subventioneringen och bara de allra rikaste skulle kunna vara hemma med sina barn? Det är väl det som kallas att bestämma själv.
Genom statliga subventioner kan man få t o m vetenskap att förändras. Tidigare sa t ex experter att det var bra att ha några års mellanrum mellan barnen, så att föräldrarna hade ordentlig tid med barnet medan det var litet. Sen kom en regel som sa att det fick gå högst 2,5 år mellan barnen för att man skulle få behålla nivån på föräldrarpenningen och vips.... sa experterna att det var bra att inte ha för långt mellan barnen, för då kunde de ha nytta av varandra som kompisar etc. Vi bestämmer själva visst, men vi anpassar oss efter hur samhället ser ut. Det är väl det som är själva grejen med subventioneringar. Staten önskar ett beteende, inför subventioner och vi väljer att göra på ett annat sätt än vi gjorde tidigare. T ex som med RUT, förut hade de mer välmående svart städhjälp, sen blev det tillåtet att göra avdrag och då skaffade de lite rikare vit städhjälp. Och nån av oss fattigare kanske fick ett vitare jobb som gör att hon (antagligen) en gång kommer att få det lilla mer i pensionspotten.
Jag vill avsluta med att säga att jag inte har någonting emot att människor anlitar andra för att utföra sysslor i hemmet, men de flesta som gör det har råd att göra det även om jag inte är med och subventionerar det med mina skattepengar. Jag vill att mina skattepengar ska gå till att fördela från de som har lite mer till de som har lite mindre. Jag vill vara med och betala en god skola och förskola, tillgång till barnomsorg på obtid, en äldreomsorg av hög kvalitet där man kan få hushållsnära tjänster efter behov och inte efter plånbok, en väl tilltagen jämställd föräldrarförsäkring och en jämlik, kvalitetssäkrad hälso/sjukvård. Men de som vill ha städhjälp för att få ihop livspusslet, de får betala själva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar