Igår ringde de från lokaltidningen och undrade var och när vi skulle fira första maj. De hade inte sett våra stora annonser i sin egen tidning.
Så jag upplyste om tid och plats. Och jag tänkte om de inte har lust att skriva själva (de brukar ju ha lite körigt just att hinna förbi vårt arrangemang och om de nu gör det så brukar de inte hinna stanna så länge att de hinner räkna besökarna ens en gång) så skulle ju jag kunna skriva ihop lite förstasidesstoff, eller mittuppslag med många bilder, vilket som…
”Det var en härligt solig första maj, ett hundratal människor från när och fjärran besökte Vänsterpartiet, Norrtäljes beryktat trevliga förstamajarrangemang; en tillställning som bjöd på minnesvärda, aktuella och engagerande tal och diskussioner och medryckande musik…”
Igår besökte jag en valborgsmässoeld där ett fd kommunalråd talade och sa att; ”Imorgon kommer de flesta av er att ha glömt vad jag sa i det här talet.” Såna tal vill vi inte att ha på Vänsterpartiets första maj i Norrtälje. Vi vill att det vi säger här idag, från talarstolen och det vi tillsammans diskuterar när vi träffas här i solen, ska stanna kvar i oss och ingjuta ett mod och ett engagemang, jävlaranamma i oss så att vi orkar vara aktiva i kampen för ett maktskifte i kommun, landsting och riksdag vid valet 2010. Och så att vi alla känner varför det är så viktigt att vi är med och bestämmer VEM som sitter i EUparlamentet och representerar oss svenskar, att vi känner att vi kan göra åtminstone en liten skillnad genom att gå och rösta till EUparlamentet den 7e juni i år.
Puh, vad jobbigt tänker ni nu. Och ja, jag inser det själv. Det är så mycket annat, hur ska man kunna engagera sig i allting och hur ska man orka? Jag ställer samma fråga. Och jag ilsknar till över mitt eget engagemang. Varför håller jag på så här? Vad tror jag mig uppnå? Om jag inte hade så mycket åsikter skulle jag inte vara lika trött. Om jag bara kunde låta världen hända och liksom anpassa mig, stänga av och koppla in autopiloten ibland.
Men det går inte. Överallt där jag finns har jag ett engagemang; på jobbet, i mataffären, i barnens skola eller förskola, i bostadsområdet. Överallt där jag verkar och finns har jag en idé, en åsikt, en vision. Och när någonting sägs, planeras eller genomförs som jag tycker är dåligt, så säger jag det. Ibland har jag inte tillräckligt på fötterna för att få till en bra argumentation. Ibland vill jag bara gråta. Och ibland blir jag bara så trött.
De senaste veckorna har jag tänkt så, att om jag inte var en sån människa som hela tiden drevs av visioner och övertygelser, om jag inte ville så mycket med livet, arbetet, studierna, politiken etc., då skulle jag inte heller behöva vara så trött. Jag kanske t o m skulle orka med ett socialt liv på fritiden… En visionär människas liv går i berg och dalar, ibland är man övertygad om möjligheten att nå en bit på väg mot en fullkomlighet, ibland stångar man sig bara blodig i en vägg.
Men igår, efter att jag hade lyssnat till en centerpartist som inte trodde att någon skulle komma ihåg vad han sagt, kom det fram en människa till mig och kramade om mig och berömde mig för mitt mod. Det gällde ett politiskt drama som utspelade sig för ungefär sex år sedan, ni får själva gissa, det har med sjukhuset att göra. Det var inte roligt en enda sekund just då, men visst känns det skönt att någon idag uppskattar och kommer ihåg vad som egentligen hände då, i oktober för sex år sedan. Det finns många som vill skriva historien på ett annat sätt än den egentligen var.
Tja, vad har jag sagt nu då? Jag är en människa med en massa åsikter och såna kan ju vara väldigt besvärliga. De stör på möten, släktträffar och arbetsplatser.
Men, ja, nu kommer det, det som ni ska komma ihåg imorgon (jag hade en lärare som talade om vad man skulle komma ihåg av föreläsningarna, tyckte jag var jättebra). För att förstå att ökade klyftor i samhället aldrig kan föra med sig någonting gott, för att förstå att sänkt akassa/sjukpenning inte fungerar som en morot/motor i samhället, för att förstå att alla inte blir lyckligare av att vår samhälleliga service sköts av privata företag och att våra gemensamma skattepengar hamnar i privata fickor, för att förstå att vi alla tjänar på ett samhälle där alla föds och växer upp med likvärdiga möjligheter, likvärdig trygghet och likvärdig lust behövs inte bara åsikter utan även insikter.
Tack för mig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar