Tryggheten

Vi spelar alla olika roller i verkligheten. Och vi spelar olika roller i olika skeden av vårt liv. Just nu har jag kommit på att lilla mörkrädda, ångestladdade, fantasifulla jag spelar den utmanande rollen som Tryggheten. Ja, jag vet att det kan låta konstigt, men jag spelar den nästan överallt.

Hemma är det ju naturligt. Jag går om kring som en vandrande röd klump (ja, nu har vi värmekameran på) i den stora lägenheten. Rör mig relativt långsamt och förutbestämt fram och tillbaka, bäddar, bäddar upp, stoppar in tvätt, tar ut tvätt, stannar till längre stunder i köket för matlagning och disk, dunkar ner i sängen och är stilla några timmar. Allt detta medan jag pratar relativt lugnt, upprepar om och om igen, sjunger och repeterar ännu en gång, svarar, bekräftar. Tryggheten. Om barnen skulle bli rädda eller ledsna är det hos mig de söker tröst, precis som 95% av alla barn i Sverige enligt en färsk undersökning från BRIS. (Ja, 95% av alla barn söker inte tröst hos mig, men hos sin mamma...) Även för sambon kan jag sägas utgöra någon typ av trygghet eftersom han litar på att jag finns här, tar hand om hans barn och ser till att det finns mat i kylskåpet, tvättade kläder att räkningarna blir betalda etc.

På jobbet är jag just nu också Tryggheten. Jag sitter som den där stora röda klumpen på golvet och rör mig inte många centimeter medan mina kollegor byter blöjor, fixar mellis, diskar, dukar och allt det där. Jag sitter på golvet, leker med djuren, bygger med klossarna, sjunger, repeterar ramsor, svarar, bekräftar. Rör jag mig blir det oro i gruppen. Så jag sitter där jag sitter.

På något sätt fungerar jag också som Trygghet för mina kollegor eftersom jag nästan aldrig är sjuk (jag har inte varit sjuk sedan jag började där, däremot har jag vabbat, dock bara tre dagar den här hösten), nästan aldrig kommer för sent, så gott som alltid ställer upp och inte har några allvarligare symptom på att försvinna från arbetsplatsen. Jag hörde en gång för länge sen att människor från de här delarna av länet var populära arbetstagare bl a på Danderyds sjukhus just p g a sin lojalitet och arbetsmoral. Jag har väl en släng av det.

Jag tror att mina partikamrater är ganska trygga med mig för de tror att jag håller koll på saker och ting (shit, vad blåsta de blir) och jag tror att jag kan representera Trygghet även för borgerligheten för de vet att jag alltid finns där som en nagel i ögat på dem och de vet att jag åtminstone ibland vet vad jag pratar om.

Ja, jag spelar alltså en roll jag aldrig trodde skulle bli min. Den är rätt bekväm, men ibland är den också krävande och tung. Just nu är Tryggheten själv ganska trött och tänker sig några timmar i världens skönaste säng (jo, jag har den hemma). Jag har tryggat morgondagens födelsedagsfirande på jobbet genoma tt ta fram lite bilder hemma vid datorn (eftersom vi fick fel typ av färg till fotoskrivaren på jobbet sist).