Fackligt arbete

Idag fick jag äntligen tag på facket (kommunal) på telefon. Egentligen hade jag bara tänkt att ställa ett par frågor inför mitt medarbetarsamtal med chefen imorgon, men det slutade med att jag entusiastiskt tackade ja till att bli fackligt ombud på min arbetsplats. Vet inte var det denna gång kommer att leda... (förklaring följer).

Det kändes skönt att få bekräftat från facket att de uppgifter chefen försöker lägga på oss är hennes egen sak att sköta, att vi inte har med det att göra överhuvudtaget och inte behöver gå med på något sådant. Nu får vi bara se hur det går för mig att hävda detta gentemot chefen imorgon.

Första gången jag beslutade mig för att blir fackligt ombud (även då för kommunal) blev jag av med jobbet kort efter. Det var iofs bara ett vikariat, men jag hade arbetat där i tre år och hade inte räknat med att få gå. Vad mitt fackliga engagemang hade med saken att göra kan man bara spekulera i, men det blev ett jobbigt efterspel och en väldigt obehaglig stämning som jag inte vill återupprepa. Den här gången kan jag ju knappast få sparken, eftersom jag har fast anställning och arbetsgivaren skriker efter personal. Men vad kan hända? Hur obehagligt kan det bli? Givetvis funderar jag över detta.

På min förra arbetsplats engagerade jag mig i fackklubben (handels) som vi efter en tid tvingades lägga ned p g a att arbetsgivaren vägrade ge oss tid att sammanträda och utbilda oss på (om vi inte gjorde det på vår fritid). Jo, jag vet att det är lagstadgat, men när ingen jobbar heltid utan bara har schemalagd arbetstid under högtryck (då det är stört omöjligt att gå ifrån för fackligt arbete), så fungerade det inte. Vi fick nämligen bara träffas på betald arbetstid om vi var schemalagda...

som sagt, imorgon får man väl en hint, chefen kommer ju att bli varse att jag står i kontakt med facket och så får vi se hur reaktionen verkar vara. Kyla från chefen är en sak, kyla från arbetskamrater är en annan, hur öppet är klimatet, vad kommer att hända? Världen ligger framför mig...