Jo, för första gången någonsin (tror jag) hade jag så ett s k medarbetarsamtal med chefen igår. Svett svett. Vi har ju skjutit upp det ett par gånger p g a det inte fungerat med verksamheten så jag har hunnit fundera hit och dit, suddat, strukit och skrivit dit nytt i mitt frågeformulär. Och trots att jag inte märkte det längre så var jag nog mäkta uppe i varv inför samtalet.
Allting som sades är sekretessbelagt så jag ska inte här återge samtalet, men konstatera att det nog gick bra. Jag sa allt som jag förutsatt mig själv att säga, jag började inte gråta (det har hänt tidigare under chefssamtal) och jag fick en del väldigt positiva besked inför framtiden av chefen. Ändå känns mycket som ångest efter samtalet. Jag var väldigt trött hela dagen och somnade som en stock på kvällen, men när jag vaknade till /av att Liten kissat ner sängen/ på natten så började jag älta vad som egentligen sagts och direkt p morgonen så fortsatte jag fundera. Tyckte efter en stund att jag kom fram till en ganska bra strategi och la ner funderandet ett tag.
Men sen blev jag så trött, jag tror nästan jag skulle kunnat somna stående. Ont i huvudet, tryck mot bröstet; symptom som känns igen sen de senaste veckorna, men tröttheten har ökat. Och så här trött har jag varit hela dagen, nu känns det som en ond film med mina försök att ta mig igenom affären med två trotsiga barn, blomkrukor i golvet, tvätt, matlagning och skrikande barn. Vilken dag, den värsta någonsin, sa Storasyster (och tyvärr var det inte länge sen hon sa det sist). Jag tycker nog inte den drabbat dem så hårt ändå, men men...
Blev lite piggare framåt sjutiden (mycket märkligt, men kanske tanken på att snart få sova på riktigt piggade till mig lite), läste LO-tidningen och kände mig lite uppåt. Citat och referat följer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar