Nu tror ni kanske att jag ska skriva något roligt? Som en kulturskribent i lokaltidningen mycket riktigt påpekade i dagens upplaga så tror vi lätt att serier ska vara roliga, att tecknade figurer ska få oss att skratta, annars blir vi arga eller upprörda.
Den rubrik som jag satt på den här bloggen har jag snott från en väninna som yttrade detta för sig själv under ett telefonsamtal med en medarbetare inom socialtjänsten i kommunen. Och det var allt annat än roligt.
Ibland hamnar vi människor i situationer vi aldrig kunnat drömma om att vi skulle befinna oss i. Ibland händer saker som skickar oss i händerna på människor som vi aldrig tidigare stött på ur den vinkeln, vi kanske har stora erfarenheter men med andra perspektiv. Och plötsligt ter sig allting kufiskt och oöverstigligt svårt att förstå.
En del människor har varit beroende av socialtjänstens service under lång tid och har skaffat sig en roll och givit socialarbetarna en annan roll. Andra hamnar där helt plötsligt. I detta fall tror jag att det handlar om en människa som många gånger haft med socialtjänsten att göra i sin yrkesroll och som i grund och botten har en positiv tilltro till myndigheten. Plötsligt hamnar hon i en livssituation där hela hennes liv och leverne ligger i mer eller mindre engagerade handläggares händer. Där hon får kämpa med näbbar och klor och lägga alla sina proffessionella roller på hyllan, bli sårbar, bli människa.
Naturligtvis samlar hon ihop sig, det handlar inte bara om henne, det finns ett litet barn med i bilden, ett barn som hon måste göra sitt allt för att skydda och ta hand om. Hon samlar ihop sig, hon spelar rollen av proffessionell, hon ställer obekväma men adekvata frågor, ställer krav och möter... undvikande, frånskyllande, smitande... oproffessionalitet. Ska detta avgöra hennes framtid? Tjänstemän som inte ens vågar stå för sina yttranden?
Nej, fy, alla seriefigurer är inte roliga. Inte ens i verkligheten. Stå på er alla som tampas med oproffessionell överhet.
Den rubrik som jag satt på den här bloggen har jag snott från en väninna som yttrade detta för sig själv under ett telefonsamtal med en medarbetare inom socialtjänsten i kommunen. Och det var allt annat än roligt.
Ibland hamnar vi människor i situationer vi aldrig kunnat drömma om att vi skulle befinna oss i. Ibland händer saker som skickar oss i händerna på människor som vi aldrig tidigare stött på ur den vinkeln, vi kanske har stora erfarenheter men med andra perspektiv. Och plötsligt ter sig allting kufiskt och oöverstigligt svårt att förstå.
En del människor har varit beroende av socialtjänstens service under lång tid och har skaffat sig en roll och givit socialarbetarna en annan roll. Andra hamnar där helt plötsligt. I detta fall tror jag att det handlar om en människa som många gånger haft med socialtjänsten att göra i sin yrkesroll och som i grund och botten har en positiv tilltro till myndigheten. Plötsligt hamnar hon i en livssituation där hela hennes liv och leverne ligger i mer eller mindre engagerade handläggares händer. Där hon får kämpa med näbbar och klor och lägga alla sina proffessionella roller på hyllan, bli sårbar, bli människa.
Naturligtvis samlar hon ihop sig, det handlar inte bara om henne, det finns ett litet barn med i bilden, ett barn som hon måste göra sitt allt för att skydda och ta hand om. Hon samlar ihop sig, hon spelar rollen av proffessionell, hon ställer obekväma men adekvata frågor, ställer krav och möter... undvikande, frånskyllande, smitande... oproffessionalitet. Ska detta avgöra hennes framtid? Tjänstemän som inte ens vågar stå för sina yttranden?
Nej, fy, alla seriefigurer är inte roliga. Inte ens i verkligheten. Stå på er alla som tampas med oproffessionell överhet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar